18
Ögat ljungar, pannan ljusnar, friskt och fritt är krigarns mod,
Och hans tanke framåt flyger, spanande, som jägarns lod.
Springarn frustar, fram den störtar, utan sporre, sporrad nog.
Ifvern växer, växer faran. Framåt stolta Dannebrog!
Och bland gråa moln, som hvälfva upp och ned af rök och dam,
Hasta dånande kolonner nu med sträckta vapnen fram.
Lycklige! i fridens dagar vann du krigarns kärlek; nu,
Djerf och tapper, in i döden följes af dess kärlek du!
Än en gång ditt fria öga och ditt blanka svärd man ser,
Ser de hvita silfverlockar fladdra kring ditt hnfvud ner.
Än en gång man hor din stämma, manande till strid och slag,
Ser beslutsamheten glänsa i ditt lugna anlets drag.
Än en gång syns Dannebrogen svaja ibland slutna led,
Liksom följde den i striden, icke förd, men sjelfmant med.
Än en gång . . . . men tummelplatsen, lik en herrlig hjeltesyn,
Ibland rök och dam försvinner, som försvunne den i skyn.
Jorden bäfvar, molnen darra: stridens öde ingen vet;
Hvilken väntan, hvilken oro, hvilken plågsam hemlighet!
Höge himmel! skingra molnet, låt oss se hur striden går;
Ovisshetens dubbla gissel oss med qval och fruktan slår.
Och en vingad vind kring fältet viftande med vingen far,
Och för ögat tummelplatsen ligger åter fri och klar.
Hvilken tafla, mörk och dyster, hvilken scen ur grafvens land!
Drömd af hatet, tänkt af döden, tecknad utaf stridens hand.
