19
Hvilken syn der borta, ser du? Han, den tappre, fallen är,
Han vid Dannebrogens sida, dödligt särad, ligger der.
Ingen syn är mera herrlig, ingen andakt mera skön,
Än den fallne, tappre krigarns i sin sista, lugna bön.
Se på honom, se och lär dig, hur från verlden du bör gå;
Vid hans tysta, sista läger — lär dig hur du lefva må.
Manligt måste hjertat vara, redligt sinnet, viljan sann,
Eljest ej för fosterlandet du kan falla, såsom han.
O, hvad är det, som gör krigarns lott så afundsvärd ibland?
Det är döden, icke lifvet: han får dö för fosterland.
Lifvets strid, den sista, slutat i hans anletsdrag re’n har,
Men på munnen ligger morgon, och på pannan dagen qvar.
Fram hans bana gick till målet, som en kastad riddarlans;
Och vid målet han, som solen, stupade i blodig glans.
Många ädla, stolta tankar hvälfde sig uti hans själ;
För den bästa . . . fosterlandet . . . fick han redligt dö likväl.
Till ruiner, jemt belägrad, falla måste lifvets stad;
Men instörtadt Ilion räddas utaf dödens Iliad.
Poesien är ett Olympos, och i lifvets sista stund
Allt det herrliga du gjorde räddas der i Gudars rund.
Stjernor falla, stjernor stiga: spanar fåfängt väl min syn
Efter klara, ljusa strålen nu af din derupp’ i skyn?
Skyn sig delar, se hvad skimmer, se hvad glans deruppe ler:
Nu han först som Morgonstjerna blickar ifrån himlen ner.
