27
”Alla fallne må som bröder samma grift omsluta se’n,
”En gång skall historien resa deruppå en bautasten.
”Bautastenen blifve foten, piedestallen, bvaruppå
”Skandinavisk brödra-enhet genom sekler throna må!
”Striden ropar, segren kallar! Strid och seger följas åt;
”Och för nordisk tro och kärlek, tappre bröder, nu framåt!
”Bär, o, vind! min varma helsning hem till Sverges kära strand,
”Helsa dit och säg att Danmark var min äras fosterland.”
Så han talte och han störtar modig uti striden fram;
Dödligt sårad i detsamma i sitt blod den tappre samm.
Trenne snabba stjernskott sände stridens svarta genius ut;
Döden följde dem i spåren, med en högröd blixt förut.
Ena lodet med sitt budskap trängde in i öppen barm,
. . . Ville röfva bort ur hjertat hvarje känsla, skön och varm.
Andra lodet, likt en svartalf, midt i öppen panna flög,
. . . Ville plundra själens rike på hvar tanke, stolt och hög.
Tredje lodet krossar handen, samma hand, som svärdet höll,
. . . Ville stjäla det från honom i det ögonblick han föll.
Hvad är lifvet? blott en enda hastig suck och slut det är.
Hvad är döden? endast trenne öppna, röda rosor här.
Med en krans af sköna rosor i sin grift han hvilar ock,
Svärdet ligger vid hans sida, lagrar gunga i hans lock.
Frid och frihet med hans ande! kort hans hjeltebana var;
Men hvad mer? all dö som hjelte . . . är att evigt lefva qvar.
