30
längtan att ånyo komma i aktiv verksamhet, talte med förtjusning om den vackra natur, af hvilken han omgafs, under yttrande att han der önskade sig ett hem, och berättade slutligen att den påföljande dagens och stridens lösen skulle blifva Gravenstein. Dagen derpå gick han med ett rent samvetes och ett ungt hjertas glada mod i striden, utmärkte sig, som vanligt, och föll, träffad af trenne ögonblickligt dödande kulor, den ena i halsen, den andra i hjertat, den tredje i handen, just i det ögonblick, då han uppmanade sina soldater, att storma fram och, för att gifva uppmaningen eftertryck, sjelf föregick dem med exempel. Friherre Lejonhufvud bar på sitt bröst en medaljong, innehållande porträttet af en utaf honom djupt älskad anförvandt. Kulan hade genomborrat de vackra dragen och genom den sålunda krossade talismanen banat sig väg till hans Svenska hjerta[1].
Den 25 Juni hölls vid Helsinge Regementets lägerplats Mohed tacksägelse efter Lejonhufvud. 1 salen å stora byggningen, der både öfver- och underbefäl till middagen spisade tillsammans, var anbragt en vacker dekoration: öfverst en sköld med den dödes namnchiffer, der nedanför draperier af fyra fanor samt en svartklädd katafalk, hvarpå voro korslagda värjor samt å framsidan dödsdagen den 5 Juni i förgylda bokstäfver. Under måltiden proponerade Regementets Chef med några hjertliga ord en skål till den aflidnes minne, hvarefter verser, författade utaf en af Regementets Officerare, afsjöngos af en utvald chör.
Den gamle, allmänt älskade, fadren till den aflidne var äfven närvarande vid det högtidliga och rörande tillfället. — På aftonen efter slutad exercis defilerade hela Regementets manskap genom salen, för att åskåda dekorationen.
Se här ett drag, som karakteriserar Lejonhufvud som krigare:
- ↑ Denna uppgift lär, efter sednare berättelser, vara oriktig.
