Sida:Döds-runor, 5 juni 1848.djvu/32

Den här sidan har korrekturlästs

30

längtan att ånyo komma i aktiv verksamhet, talte med för­tjusning om den vackra natur, af hvilken han omgafs, un­der yttrande att han der önskade sig ett hem, och berät­tade slutligen att den påföljande dagens och stridens lösen skulle blifva Gravenstein. Dagen derpå gick han med ett rent samvetes och ett ungt hjertas glada mod i striden, ut­märkte sig, som vanligt, och föll, träffad af trenne ögon­blickligt dödande kulor, den ena i halsen, den andra i hjertat, den tredje i handen, just i det ögonblick, då han uppmanade sina soldater, att storma fram och, för att gifva uppmaningen eftertryck, sjelf föregick dem med exempel. Friherre Lejonhufvud bar på sitt bröst en medaljong, in­nehållande porträttet af en utaf honom djupt älskad anförvandt. Kulan hade genomborrat de vackra dragen och ge­nom den sålunda krossade talismanen banat sig väg till hans Svenska hjerta[1].

Den 25 Juni hölls vid Helsinge Regementets lägerplats Mohed tacksägelse efter Lejonhufvud. 1 salen å stora byggningen, der både öfver- och underbefäl till middagen spi­sade tillsammans, var anbragt en vacker dekoration: öfverst en sköld med den dödes namnchiffer, der nedanför draperier af fyra fanor samt en svartklädd katafalk, hvarpå voro korslagda värjor samt å framsidan dödsdagen den 5 Juni i förgylda bokstäfver. Under måltiden proponerade Regementets Chef med några hjertliga ord en skål till den aflidnes minne, hvarefter verser, författade utaf en af Re­gementets Officerare, afsjöngos af en utvald chör.

Den gamle, allmänt älskade, fadren till den aflidne var äfven närvarande vid det högtidliga och rörande tillfället. — På aftonen efter slutad exercis defilerade hela Rege­mentets manskap genom salen, för att åskåda dekora­tionen.

Se här ett drag, som karakteriserar Lejonhufvud som krigare:

  1. Denna uppgift lär, efter sednare berättelser, vara oriktig.