Sida:Döds-runor, 5 juni 1848.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs

31


Ett Preussiskt detachement hade fattat posto uti en by ej långt från Sundeved. Dess ställning här var ointaglig för en ej större styrka än den Danska, derest icke byn kunde sättas i brand. Detta åter var nära omöjligt, eme­dan den alldeles flacka slätten gjorde att den styrka, som försökte alt rycka fram, skulle under vägen hafva blifvit helt och hållet nedskjuten af de Preussiske tiraljörerne, hvilka åt alla sidor underhöllo en liflig eld. Under villrådig­heten härom märkte tvänne Svenske frivillige en lång, temligen djup och nästan vattentom dikesledning. De fästade vederbörandes uppmärksamhet på möjligheten att sålunda när­ma sig byen. Det ansågs emellertid ogörligt. Då erbjödo sig dessa två att utföra vågstycket. Sju Danska soldater följde dem. Löjtnant Silfverstolpe satte sig i spetsen för den lilla styrkan och kröp först uti diket med geväret uti ena handen och en brandraket i den andra. Efter honom följde Lejonhufvud, och sedan de Danske soldaterne. På detta sätt tillryggalades en sträcka af nära en Svensk fjerdingsväg uti längd. Sedan den lilla truppen framkommit på något afstånd från byen, antände Löjtnant Silfverstolpe med en friktionssticka den medhafda brandraketen, hvarefter detachementet började sitt återtåg på samma sätt, som det kommit fram. Brandraketen träffade ett halmtak, som snart stod i ljusan låga. Men en Preussisk utpost hade förmärkt, från hvilket håll raketen kommit. Han gjorde larm, och snart blef den lilla styrkan upptäckt. Då reste Svenskarne och Danskarne sig utur diket och drogo sig tillbaka under beständig fäktning mot ett öfverlägset antal Tyskar; Löjtnant Silfverstolpe fick en kula genom mössan; en Dansk soldat sårades; en annan stupade; Silfverstolpe nedlade en Preussare; Lejonhufvud nedsköt äfven en — innan de hunno de Danska förposterna. Elden spridde sig emellertid öfver hela byen; Danskarne stormade den och fördrefvo Tyskarne, hvarefter hela den Danska styrkan obehindradt forsatte sin marsch.