32
I anledning af de olika rygten, som rörande
Lejonhufvuds död blifvit af de med kriget missnöjde satta i omlopp,
innehåller Snällposten efterföljande förklaring.
”Bland de Svenskar, hvilka ingått som frivilliga i Danska arméen, befinner sig äfven Notarien A. J. Afzelius, som är känd som vitter författare och som i Lund och på våra orter har många vänner och bekanta. Hr Afzelius, som har deltagit i flera drabbningar och som uppehåller sig nu i Köpenhamn, för att taga en för befordran till officer föreskrifven examen, har tillskrifvit oss följande, med begäran att få samma i tidningen upptaget:
Af flera landsmän, med hvilka jag sammanträffat i Köpenhamn, har jag med smärta och harm hört, att Friherre E. Lejonhufvuds hjeltedöd omtalas på ett, för hans Danska vapenbröder, förklenande sätt. Då jag sjelf mången varm stund haft tillfälle att se med hvilket trofast lugn ”den tappre Landtsoldaten” följer sin officer i elden, anser jag mig skyldig mina vapenbröder (hvilka först då, när mullen gömde den allmänt älskade fallnes stoft, ”lemnade honom i, sticket”), skyldig sanningen, att med dess egna vapen krossa dessa lömska rygten, hvilka, födda i mörkret, så gerna vilja svärta ned allt, som icke bär dess egna färger. Nedanstående, med sanningen fullkomligt öfverensstämmande berättelse om detaljerna vid Lejonhufvuds död, har en frivillig, bataljonskamrat med den stupade, benäget meddelat mig. Köpenhamn i Juli 1848.
Som Øienvidne til de væsenligste Omstændigheder ved Lejonhufvuds Død har jeg troet at skylde hans Landsmænd en Beretning om samme, saa fuldstændig, som det staaer i min Magt at give den.
Preusserne havde, som bekjendt, den 5:te Juni havt til Hensigt at omgaae vor høire Fløi og vilde, om ei Tropperne fra Sønderborg vare komne til i rette Øieblik, med deres didhen sendte betydlige Styrke, neppe havt støre
