Sida:Döds-runor, 5 juni 1848.djvu/47

Den här sidan har korrekturlästs

45

 
”Visa mig ett land, der anden lefver opp ännu en gång,
”Riddarslagen af bedrifter, klädd i segrar, krönt af sång.

”Visa mig ett folk, som heldre faller, än det oket bär,
"Och vid ättestupans branter än en lagerkrona skär.

”Danmark strider, Danmark blöder: våldet har gjort hem­gång der.
”Granne måste granne hjelpa — om han redlig granne är!”




Så han tänkte, ståtlig yngling, och sin plats i ledet tar;
Frisk var anden, fritt var valet: friheten blott hjeltar har.

Oförskräckt han möter faran; O, hur häftigt hjertat slår!
Värde först får lifvet, bröder, när om det man kämpa får.

Har en fara väl försvunnit, hurtigt spanar han en ny;
Yngling leker om i striden, såsom blixten i sin sky.

Ögat glänser, bröstet häfver sig af mod och fröjd och lust;
Kommer äfven sjelfva döden, han är färdig till en dust.

Intet mäter — utom äran — hänförd ynglings hjeltemod;
Höga krafter honom lifva, vet han, att hans sak är god.

God är saken; på hans öppna, fria panna man det ser:
Rättvis sak åt mannens panna — ock en kungakrona ger.

Med ett folk, som tappert kämpar för sin frihet, strider han;
Genljud också hvarje handling uti allas hjertan fann.

Ridderligt hans känsla talar: mera vis är ofta den,
Än den visdom, hvilken yxas till af våra vise män.