46
I förståndets rådsal sitter jordisk blindhet ofta nog;
Del i höga känslors rådslag alltid gudars visdom tog.
Hoppet bredde ut sin äras ljusa karta för hans blick,
Och från seger och till seger dristig tanke vingad gick.
Ack, så herrlig är ej solens bana öfver skog och slätt,
Som den väg en yngling vandrar, stridande för likars rätt.
I de unges krafter lefver verldens ungdom evig än;
Solen sjunker . . . i de gamle; i de unge . . . stiger den.
Vår och vinter: o han älskat vintern väl med lock af snö,
Men med vårens fria vindar helst han lefde . . . för att dö.
Ålderdomen bort må blekna uti lugn vid sotad härd;
Men om strid och segrar drömmer ännu hvarje ynglings svärd.
Lik en annan hjeltesaga, lik en hurtig kämpasång,
Oss en aftonstund berättad, var din korta lefnads gång.
Men fast sagan re’n är slutad, ej dess intryck slutat har,
Och i månget troget hjerta skall den evigt lefva qvar.
Stolta saga, ynglingssaga, nu, som förr, vi dig förstå:
Strida . . . strida . . . för att stupa, utan att till målet nå.
Dock, till målet har du hunnit, och hvem hann väl dit, som du?
På en sky af egna segrar gungar du deruppe nu.
Föll du ej bland Norges fjällar, du till Norge hör ändå:
Öfver Fanaraukens hjessa du skall plats som stjerna få.
Om din lefnads saga stormen sjunga skall bland blåa fjäll,
Och från högrödt moln din stjerna hälsa så i rosig qväll.
