47
Och i natten dystra forssen nog din drapa länge slår:
I dess mörka öga glänsa skall din stjerna, som en tår.
Du har stridt och du har fallit: evig ära åt en hvar,
Hvilken mod att dö och lefva för en herrlig tanke har.
O, hur varmt hvart ynglingshjerta klappar i den höga nord
För vår frihet, för vår framtid, för en älskad fosterjord!
Hotar våldet Nores klippor, Sveas dalar, Danas land:
Vi ha sett att mod och krafter nu dem möta från hvar strand.
Ej oss lyster riken plundra, såsom fordom, med vårt svärd,
Men med endrägt vi försvara, hvad vi ega, mot en verld.
Söderns folk, som bröder, manligt för hvarann i döden gå;
Skandinaviens riken kunna kämpa för hvarann också.
Gifven akt båd’ när och fjerran på det fosterbrödraband,
Brödrakärleken har knutit mellan nordens trenne land.
Östern länge oss har hotat: Östern mer ej farlig är:
Fria, tappra folk den finner redo att sig möta här.
Södern ville Danmark gripa. Danmark var en munsbit blott;
Men med trenne kungariken har den nu att göra fått.
Vestern är vår vän, ej någon vet likväl hvad som kan ske;
Men förr'n ett af nordens riken faller . . . falla alla tre.
Gerna en och ann må klandra värdet af förbundets kraft:
Verldens skönaste idéer . . . alltid någon Judas haft.
