58
Tyst! Hvad hör jag? Hör jag suset af en dufvas vinge väl?
Hör jag flägten af en klagan, suckad af en sorgsen själ?
O, jag känner smärtans suckar, o, jag känner sorgens röst:
Lifvets qval och verldens sorger throner ega i hvart bröst.
Foglar jubla gladt i rymden, stjernor le från himlar blå,
Men hur fullt af sorgeqväden är hvart hjerta ej ändå.
Vinden susar genom lunden, alltid lika yr och glad,
Och i parken ler och rodnar hvarje blommas minsta blad.
Öfver allt syns glädjen bygga månget glittrande palats,
Blott i menskohjertat sorgen har en evig tummelplats.
Våg och vind derute dansa, inom oss bo tunga qval:
Ljus och skugga, sorg och glädje trifvas så i samma dal.
Blicka dit till altarrunden . . . ser du . . . der en yngling står . . .
Hvilken smärta i hans öga, och i smärtan hvilken tår!
Blicken irrar mörk kring choret . . . se, hur lidande den är . . .
Törnekrona hvarje känsla i sin smärta ännu bär.
Hvilken fasans syn jag skådar! Omkring altar’t, hvilken rad
Utaf svarta kistor ställda! Är jag väl i dödens stad?
Hvarje kista har sitt offer; hvilka bleka anletsdrag,
Hvilka stolta män der slumra . . . slumra intill domedag!
Marmorkall är hvarje panna, marmorhvit är hvarje kind,
Allas ögon äro slutne: dödens genius är blind.
Men kring bleka läppar hvilar skimret af förklarad glans,
Och hvar hjessa är beskuggad af en flätad eklöfskrans.
