63
Orgeln dånar genom templet, mägtig är dess stämmas röst,
Går till himlarne från djupet utaf menskors varma bröst.
Lik en flod af harmonier, rullar den i andens land,
Och som liljor vagga rörda hjertans böner vid dess strand.
Stundom våldsamt fram den brusar, som en lössläppt katarakt,
Stundom klart och lugnt den gungar, full af stilla frid och prakt.
Smärtan domnar, känslan stiger, andakt fram på djupet går,
Och en suck i hvarje tonfall ut till flygt sin vinge slår.
Toner höja sig och sänka, bärande mot himlen opp
Trenne englar på hvar bölja, det är kärlek, tro och hopp.
Fullt är templet nu af menskor, och i orgelns djupa sång
Sväfva tusen rörda sinnen upp till himlen på en gång.
Uti dubbla leder rör sig, par om par, ur templets rund,
Festligt smyckad, talrik skara: det är nu begrafningsstund.
Hjeltarne, som tappert stridde, modigt föllo för vårt land,
Skola nu i högen bäddas, ordnad utaf vänners hand.
Sagta dystra tåget skrider, sången tonar allvarsam,
Kista efter kista vandrar genom tempelhvalfven fram.
Åldrige, som verlden pröfvat, gamle män med silfverhår,
Gå med sänkta, bleka hufvu'n, sörjande vid hvarje bår.
Männer, som i lifvets sommar gripa in i verlden än,
Stolte sina pannor bära: de begrafva stolte män.
