65
Än en tår i grafvens skymning, än en blick i dödens land.
Än ett regn af friska blommor ur hvar flickas liljehand.
Sista afskedssucken klingar, bäfvande, af smärta full;
Det är sabbath i hvart hjerta, sabbath för de dödes skull.
Redan kumlet stolt sig hvälfver öfver evig hvilobädd,
Snart i ljuflig grönska smyckad, snart i fagra blommor klädd.
Kärleken ert hjerta drömde . . . opp i rosor der skall slå,
Och hvar tår, de sköna fällde, skall bredvid som lilja stå.
Och när vinden genom bladen susar med en stilla röst,
Skall man tro, att evig kärlek suckar än ur grafvens bröst.
Och när morgondaggen faller ned från himlarandens bryn,
Skall man tro, att Englar gråta vid er grift ännu ur skyn.
Och när stjernorna deroppe glimmande man falla ser,
Skall man tro, att edra andar än till högen stiga ner.
Men vid stenen, som man reser engång på er hvälfda grift,
Skall historiens genius sitta, tecknande er minnesskrift.
Och när sagan än om sekler repas upp om denna tid,
Med beundran skall man ännu nämna edra namn dervid.
