30
en mening med sitt svar? Å ena sidan visste jag ganska väl, att jag hvarken var mycket eller litet vis, och å den andra hyste jag den öfvertygelsen, att guden omöjligen kunde säga en osanning; därför kunde jag icke strax fatta hans mening. Jag bestämde mig då för följande sätt att komma till visshet i denna sak. Jag gick till en person, som allmänt räknades bland de vise, i afsikt att söka utröna, om icke han var visare än jag. Då jag nu pröfvade honom — jag behöfver icke här nämna hans namn, men det var en af våra statsmän, som utgjorde föremålet för denna min vishetspröfning — och inlät mig i samtal med honom, fann jag, att han själf tyckte sig vara synnerligen vis, hvilket ock många andra ansågo honom vara, men att han alldeles icke var det i verkligheten. Jag sökte då öfvertyga honom, att han inbillade sig vara vis, utan att dock vara det; men följden af detta mitt bemödande blef, att både han och flere af de vid tillfället närvarande blefvo förbittrade på mig. Då jag gick ifrån honom, tänkte jag vid mig själf: jag är åtminstone visare än denne man, ty ehuru ingendera af oss tyckes mig hafva något synnerligt vetande, öfverträffar jag dock denne man i det hänseendet, att jag icke inbillar mig veta hvad jag icke vet. Därefter gick jag till en annan, som ansågs vara ännu visare än den förre, men jag gjorde där samma iakttagelse och väckte samma förbittring mot min person. Ehuru detta föreföll mig tungt och ehuru jag fruktade att genom fortsatta vishetspröfningar göra mig ännu mer hatad, måste jag likväl hörsamma gudens maning och hålla hans sak viktigare än allt annat samt fortsätta mina försök att utforska hans mening med sitt
