orakelsvar. Därunder gjorde jag den sorgliga erfarenheten, att de, som stodo högst i ropet för sin vishet, befunnos nästan i alla afseenden underlägsna andra, hvaremot de, som åtnjöto mindre anseende, föreföllo mig vida förståndigare.
“Efter att hafva besökt statsmännen gick jag till poeterna, med utsikt att uppenbarligen blifva öfverbevisad därom, att jag var okunnigare än de. Bland deras skaldestycken utvalde jag sådana, som tycktes mig vara bäst utarbetade, och sporde deras författare, hvad de haft för mening med det de diktat, på det jag tillika måtte få lära mig någonting af dem. Jag blyges i sanning att för eder, atenare, omtala verkliga förhållandet; men jag måste dock korteligen säga eder, att nästan alla vid tillfället närvarande personer yttrade sig bättre än poeterna om de ämnen, som desse i sina egna sånger behandlat. Äfven i afseende på poeterna gjorde jag således snart den iakttagelsen, att de i sin diktareverksamhet varit ledda, icke af vishet eller förnuft, utan af lyckliga naturanlag och stundens ingifvelse, likasom spåmän och siare, hvilka säga en mängd sköna saker, utan att därom hafva något vetande. Sådant fann jag förhållandet vara med poeterna. Dessutom märkte jag, att de i följd af sin poetiska begåfning inbillade sig äfven i allting annat vara visare än andra människor, hvilket de dock icke voro. Följaktligen lämnade jag äfven dem med den öfvertygelsen, att jag öfverträffade poeterna i samma afseende, hvari jag funnit mig vara öfverlägsen statsmännen.
“Slutligen gick jag äfven till handtverkarne. Likasom det på förhand var mig ganska väl bekant, att
