Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs

32

jag nästan helt och hållet saknade insikter i deras skilda yrken, så förmodade jag ock, att de skulle befinnas hemmastadda i många sköna saker; och i denna min förmodan bedrog jag mig icke. De förstodo verkligen åtskilligt, som jag icke förstod, och därutinnan voro de visare än jag. Men äfven desse kunnige och skicklige män syntes mig lida af samma fel som det, hvarmed poeterna voro behäftade. Enär hvar och en af dem idkade sitt yrke med skicklighet, gjorde han anspråk på att vara den visaste äfven i andra saker, hvilka för människan äro de viktigaste; och detta deras fel fördunklade deras förut nämnda vetande. Å oraklets vägnar sporde jag då mig själf, hvilketdera jag borde föredraga, att vara sådan jag var, i det jag å ena sidan icke hade något vetande i deras yrkesgrenar, men å andra sidan ej heller delade deras okunnighet, eller att i båda dessa afseenden likna dem; och jag måste gifva mig själf och oraklet det svaret, att det var bättre att vara sådan jag var.

“Genom detta slags undersökning har jag ådragit mig en svår och häftig fiendskap af en mängd människor, som förtala och hata mig och tillägga mig benämningen vis, emedan de personer, som varit närvarande vid mina undersökningar, städse förmenat, att jag själf besitter den visdom, hvaraf jag bevisar andra vara i saknad. Men i själfva verket är det väl ingen annan än gud, som förtjänar att kallas vis, och han synes därför med det ifrågavarande orakelsvaret hafva menat, att den mänskliga visheten är af ringa, ja af intet värde. Hans ord synas också icke gälla särskildt Sokrates, ehuru han behagat välja mig till exempel och