högmodet och inbilskheten voro så fast rotade, att detta icke lyckades honom, ansåg han sig icke hafva någonting att vinna, och därför måste han ofta stanna vid att blott negativt resultat och utsätta sig själf för faran att af kortsynte åbhörare blifva bedömd såsom den där mod sina samtal endast åsyftade att gäcka och utskämma de personer, med hvilka han samtalade. Men när han träffade åhörare, hvilkas hjärtan voro öppna för sanningen, stannade han icke på denna punkt, utan skyndade att i den förberedda jordmånen nedlägga de sanningsfrön, som kunde bära goda och välsignelserika frukter för lifvet. Genom den hänförande kraften af sin bevisning öfvertygade han den villige lärjungen därom, att dygden utgjorde det högsta goda, den enda sanna visheten, samt att allt sinnligt godt, all timlig lycka i jämförelse med dygdens ägande och utöfvande vore af ringa, ja ingen nytta. Hvar och en, som blifvit bragt till denna öfvertygelse, förhjälpte han ock till själfkännedom eller till en rätt insikt, en klar och tydlig kunskap (= begrepp) om det högsta goda och om gudomligheten såsom det högsta godas upphof och vårdare.
Hvarje människa bär, enligt Sokrates’ åsikt, inom sig medfödda anlag till begrepp eller begreppsmässigt vetande, och dessa anlag behöfva endast väckas af någon annan för att bringas till full verklighet eller blifva verklig begreppskunskap, som medför full visshet och öfvertygelse. Detta är den stora hemligheten i all undervisningskonst, och upptäckten af denna hemlighet är Sokrates’ odödliga förtjänst. Då nu hvarje människa i och genom sin inre, andliga natur har del i
