Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs

36

det gudomliga, så kan äfven denna hennes gudaartade natur, hvilken till en början ter sig endast såsom ett slumrande anlag, genom undervisning eller lärande väckas och bringas till begreppskunskap, och denna kunskap blir då den sanna själfkännedomen, hvilken Sokrates ansåg vara icke blott ett nödvändigt villkor för dygden, utan snart sagdt det samma som dygden själf, eller på sin höjd en annan sida af samma sak. Såsom vi redan förut antydt, kunde han icke föreställa sig, att någon människa, som verkligen var öfvertygad om dygden såsom det högsta goda, skulle underlåta att i lif och handling förverkliga denna sin öfvertygelse. Han trodde icke, att det kunde falla någon in att, sedan han vunnit en klar insikt om dygdens betydelse, i hennes ställe vilja det orätta och osedliga, och det var därför, som han satte sin förnämsta uppgift i att lära sina medborgare vishet eller dygd, hvilka båda ord af nämnda skäl voro för honom liktydiga eller betecknade samma sak.

Vi upprepa här hvad vi ofta förut sagt, att lära och lif hos Sokrates hade sammansmält till ett enda harmoniskt helt. På båda måste därför uppmärksamheten riktas, om Sokratismen skall erhålla sin rätta förklaring och fulla belysning. Då vi nu gå att gifva en kort sammanfattning af Sokratismens betydelse och ställning till Sokrates’ egen samtid, skola vi därvid kasta en återblick först på hans lära och sedan på hans lifs karaktär eller det mest utmärkande för hans personlighet.

Blicka vi tillbaka på Sokrates’ lära, befinnes hon innebära så storartade upptäckter inom människoandens