Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs

38

disharmoni han ansåg för det enda onda, som människan hade att frukta. Och då i socialt och politiskt hänseende kränkning af eder, löften och aftal samt kringgående af lagbuden dagligen öfvades och lärdes, yrkade Sokrates däremot ovillkorlig ordhållighet jämte lydnad för gällande lagar och öfverhet, dock under full frihet att öppet få uttala sin åsikt om de gällande lagarnes ofullkomlighet eller bristfällighet. Denna sanning tillämpade han äfven på familjelifvet, i det han lärde, att barnen under alla förhållanden borde visa aktning och vördnad för sina föräldrar.

Betrakta vi åter karaktären af Sokrates’ lif eller den mest framstående sidan af hans personlighet, skola vi finna, att hans lif företedde den upphöjda ädelhet och sanna humanitet, som endast en genomgående gudsfruktan eller en till fulländad själsharmoni utvecklad sedlighet förmår alstra. Han var således en stor man i detta ords högsta och ädlaste bemärkelse, och endast häraf kan man förklara det underbara i hans person, det oemotståndligt fängslande i hans umgänge. Det måste hafva varit detta och ingenting annat, som hänförde den djupsinnige tänkaren Platon, och som i Sokrates sedefördärfvade tidehvarf förmådde locka i mästarens fotspår en lyssnande skara ynglingar af de förnämsta familjer — blifvande statsmän, talare och fältherrar — och fästa dem vid honom med så starka band af vördnad och tillgifvenhet, att endast kristendomens historiska morgongryning har att uppvisa ett dylikt förhållande mellan lärjungar och lärare.

Det inflytande, Sokrates utöfvade på sina verkliga lärjungar, var i sanning utomordentligt. Vi hafva