40
kunde vara mera hälsosamt än umgänget med Sokrates, samt att äfven vid de tillfällen, då Sokrates icke var närvarande, blotta hågkomsten af honom hade tillräcklig kraft att styrka och befästa hans lärjungar i det goda.
Men det är icke svårt att inse, att en man sådan som Sokrates lätteligen skulle blifva ett föremål för sina samtidas ovilja och fiendskap. Det höga och ädla mål, han med sin verksamhet åsyftade, nämligen att göra sina medborgare dygdiga och sålunda verkligt lyckliga, blef af de fleste missförstådt och misstydt, hvarjämte själfva förfaringssättet vid hans vishetspröfningar, såsom redan nämndt är, väckte mycken anstöt och förbittring. I allmänhet förväxlade man honom med den tidens Sofister, med hvilkas verksamhet hans egen hade mycken yttre likhet. Hans bestämda riktning åt det praktiska, i det han lärde dygd, hans uteslutande sysselsättning med ungdomens bildande, hans sätt att reflektera öfver alla förhållanden i lifvet, hans oaflåtliga sträfvande att kritiskt bemöta oklara föreställningar och ogrundade meningar — allt detta var ägnadt att på honom kasta skenet af en sofist samt väcka anstöt och förbittring. Vidare hade han vid åtskilliga tillfällen öppet och frimodigt, såsom hans sed alltid var, uttalat sitt ogillande af flere demokratiska lagar och inrättningar; och slutligen hade män sådana som en Alkibiades, den lättsinnigaste bland Aténs ungdom, och en Kritias, den grymmaste af de 30 tyrannerna, hvilka båda tillfogat det atenska folket så mycket ondt, en tid varit Sokrates’ lärjungar. Man kan därför icke undra, att personer, som stodo honom fjärmare
