42
atenska folkets förtroende, att han slutligen upphöjdes till de viktigaste hedersposter i samhället. Denne hade en son, som skall hafva varit tämligen begåfvad å hufvudets vägnar. Så väl fadren som sonen hade utgjort föremål för Sokrates’ vishetspröfningar, hvilka utföllo föga lyckligt för den själfkloke och uppblåste Anytos. Denne sporde en gång Sokrates, hvad han tyckte om sonen, och Sokrates skall hafva gifvit honom det svar, att han ansåg ynglingen för god att uppfostras bland hudar; hvilket svar, såsom erinrande om den högt uppsatte statsmannens i hans egna ögon mindre hedrande handtverk, skall hafva högeligen förbittrat honom och mer än någonting annat bidragit till hans beslut att bereda Sokrates’ fall. Själf ville eller vågade han dock icke ställa sig i spetsen för detta nedriga dåd, men han hittade snart på en utväg, som ganska riktigt ledde till det åsyftade målet. Mot kontant erkänsla förmådde han nämligen en usel tragediförfattare vid namn Meletos att åtaga sig hufvudrollen vid anklagelsen och därvid uppträda särskildt å de på Sokrates förbittrade poeternas vägnar, då Anytos själf skulle uppträda å handtverkarnes och statsmännens, och en annan eljes obetydlig person vid namn Lykon å talarnes. Desse tre män med Meletos i spetsen slöto alltså förbund och drogo Sokrates inför rätta. Anklagelsen innehöll, att Sokrates med sina läror fördärfvade ungdomen och icke trodde på fäderneslandets gudar; och på grund häraf yrkades, att han såsom farlig för samhällets bestånd skulle dömas till döden.
Då Sokrates efter att hafva uppnått sitt 70:de lefnadsår blef föremål för denna anklagelse, tvekade han icke att personligen infinna sig inför domstolen.
