46
rädda honom undan dödsstraffet. Det var hans äldste och förtroligaste vän Kriton, som sökte förmå honom att fly ur fängelset, hvartill Kriton på förhand beredt honom tillfälle, i det han mutat fångvaktaren. Försöket strandade helt och hållet mot Sokrates’ rättrådighet och laglydnad. “Äro vi ej“ — yttrade härvid Sokrates — “ense därom, att en medborgares första plikt är laglydnad? Då jag i så många år njutit skydd af min fädernestads lagar — skulle jag väl draga mig undan dem nu, då några illasinnade människor vilja missbruka dem till mitt fördärf?“
Slutligen kom dödsdagen. Redan tidigt på morgonen infunno sig flere af Sokrates’ vänner och lärjungar i hans fängelse, emedan de fått veta, att han den dagen måste tömma giftbägaren. Då de anländt till fängelset, tillsades de af dörrvaktaren att dröja en stund utanför dörren, emedan de s. k. Elfvamännen, som plägade ombesörja de lifdömdas afrättning, just då voro sysselsatta med att befria Sokrates från fjättrarne och gifva honom till känna, att han den dagen måste dö. Kort därefter uppmanades de utanför stående att träda in, och vid sitt inträde funno de Sokrates nyss löst ur bojorna och Xantippe sittande vid hans sida med deras lille son i sitt knä. Så snart Xantippe fick se de besökande, började hon gråta och jämra sig öfverljudt. Sokrates såg då med lugn uppsyn på sin vän Kriton och bad honom se till, att någon ledsagade henne hem, på det de icke skulle störas af hennes klagolåt. Sedan hon af en bland Kritons slafvar blifvit hemförd, slog Sokrates sig ned i kretsen af sina närvarande vänner och lärjungar och höll med dem ett längre samtal om
