Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs

48

jag vet förvisso, att du icke skall vredgas på mig, utan på dem, som vållat din olycka; och hvilka desse äro, känner du nogsamt. Jag torde icke behöfva säga dig, i hvad afsikt jag nu kommit hit, ty det förstår du nog. Far då väl, och sök att bära ditt förestående öde så lätt som möjligt!“ Efter dessa ord aflägsnade sig tjänaren under tårar, och Sokrates yttrade sig med största beröm om den vänlighet, hvarmed denne man under hela fängelsetiden bemött honom, hvarefter han uppmanade Kriton att skaffa in giftbägaren. Häremot gjorde Kriton invändningar, i det han fäste Sokrates’ uppmärksamhet därpå, att solen ännu icke gått ned, och att många personer plägade dricka giftet långt efter det de blifvit därom tillsagda. Men Sokrates svarade: ”Genom att tömma giftbägaren något senare tror jag mig icke vinna någonting annat än det, att jag skulle förefalla mig själf löjlig, om jag med begärlighet ville hänga fast vid lifvet och söka spara, sedan det är slut. Lyd mig därför, och gör hvad jag bedit dig om!“ Sedan Kriton ombesörjt, att giftbägaren blef inburen, yttrade Sokrates till den person, som till honom framräckte den mördande drycken: “Välan, min vän! Du, som förstår dig på sådana här saker, säg mig, hvad jag nu har att göra!“ — “Ingenting annat“ — svarade mannen — “än att dricka och sedan vandra litet omkring, till dess benen börja kännas tunga. Då bör du lägga dig, och därefter skall giftet göra sin verkan.“ Nu mottog Sokrates bägaren gladt och frimodigt, utan att darra eller förändra en min, och sedan han bedit till gudarne, att den förestående sista färden för honom måtte blifva lyckosam, förde han