bägaren till munnen och tömde honom raskt och med förnöjsamt sinne.
Hittills hade de närvarande vännerna sökt tillbakahålla sina tårar, hvilket endast med största möda lyckats dem; men nu, då de sågo honom dricka giftet, kunde de icke annat än lämna fritt lopp åt den hämmade tårefloden, och några af dem klagade till och med högljudt och föllo i den häftigaste sinnesrörelse. Då sade Sokrates: “Hvad tagen I eder nu före, käre vänner? Jag har ju sändt kvinnorna bort härifrån, för att förekomma dylikt oförståndigt uppträde; ty jag har hört sägas, att man bör dö i lugn och stillhet. Varen därför lugne och ståndaktige!“ Då de det hörde, lugnade de sig och hejdade sina tårar. Under tiden fortfor Sokrates att gå af och an, till dess han började känna en besvärande tyngd i benen, hvarefter han lade sig på rygg i sängen, såsom mannen hade föreskrifvit, och afbidade i denna ställning giftets slutliga verkan. När dödskylan redan hade uppnått underlifvet, lyftade Sokrates på den slöja, hvarmed hans ansikte dittills varit betäckt, och yttrade till Kriton följande ord, hvilka voro hans sista i lifvet: “Vi äro skyldiga läkekonstens gud ett tackoffer. Glömmen ej att infria denna vår skuld!“ Kriton lofvade att fullgöra denna hans bön och sporde sedan den döende, om han önskade någonting annat. I stället för svar uppgaf Sokrates anden lugnt och stilla, hvarefter hans ansikte aftäcktes, och den trogna vännen Kriton tillslöt den dödes mun och ögon. “Så dog“ — tillägger Faidon, skildraren af denna rörande tilldragelse — “vår vän, den förträffligaste, visaste och rättrådigaste man, vi någonsin lärt känna.”