50
Detta tilldrog sig i början af sommaren år 399 före kristna tideräkningen, i Sokrates’ sjutionde lefnadsår.
Gripna af den djupaste sorg öfvergåfvo lärjungarne den olyckliga staden och flydde undan sin mästares förföljare och banemän. De fleste — bland dem Platon — begåfvo sig till Megara, där Eukleides lyckades någon tid hålla dem dolda och sålunda rädda dem undan förföljelserna. Men icke långt därefter skall samvetet hafva vaknat hos det atenska folket, som vid närmare besinning fann sig vara fördt bakom ljuset i denna sak och därför kände ett oafvisligt behof att två sina händer rena från fläckarne efter detta omänskliga mord på dess uppriktigaste vän och störste välgörare. Denna atenska folkets förändrade sinnesstämning röjde sig tydligt dels i det någon tid efter Sokrates’ död gillande förbudet att nämna den aflifvades namn, dels ock i det sätt, hvarpå Sokrates’ anklagare blefvo bemötta. Man påstår nämligen, att föraktet och afskyn för de nedrige blodsmännen slutligen gick så långt, att ingen ville tilltala dem, ej ens besvara deras frågor. De skola också inom kort fallit offer för sitt usla handlingssätt. Meletos, som var deras hufvudman, skall vid mycket unga år hafva ljutit döden, sannolikt genom själfmord. Anytos blef dömd till landsflykt och begaf sig till Herakleia i Pontos, men blef samma dag, han dit anlände, utdrifven ur staden, eller, såsom andra förtälja, till och med stenad till döds. Äfven Lykon skall hafva fått en våldsam död, i det han genom hängning skall hafva gjort slut på sitt lif, då han icke längre förmådde uthärda sina medborgares förakt.
