Sida:Dahlbäck Sokrates 1906.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs
51

Sokrates efterlämnade inga skrifter af sin egen hand, och åt sin lära gaf han ej heller formen af ett strängt system. Sådant var aldrig hans afsikt. Genom personligt inflytande och med användande af det lefvande ordets kraft var det som han sökte verka i sitt ädla kall. Han insåg nogsamt, att ögonblicklig hjälp var af nöden, om hans samtida skulle kunna räddas ur det moraliska elände, hvari de försjunkit, och därför valde han det verksammaste af alla läromedel. Men likasom solljuset i naturen bryter sig i on mängd olika riktningar och åstadkommer de mest olika verkningar på de särskilda naturföremålen, allt efter deras olika natur och ställning till ljusets källa; så var ock förhållandet med det andliga ljus, som i och med Sokrates tändes i världen. Om det i allmänhet är en sanning, att lärjungen icke är öfver sin mästare, så gäller detta i synnerhet om lärjungarne af en sådan mästare som Sokrates. Desse skulle nu gå att på egen hand fullfölja den väg genom lifvet, på hvilken han hittills varit dem en osviklig vägvisare och en trofast ledare, och därtill skulle de äfven visa vägen för andra. Men då de icke hade tillgång till en bestämd, vetenskapligt utbildad lära, utan endast hade att hålla sig till minnet och intrycket af mästarens djupa och rika personlighet, så var det naturligt, att hvar och en därur tog hvad han fann mest öfverensstämmande med sin egen begåfning och sinnesart. Alla voro de med mästaren ense däri, att människan i främsta rummet borde beflita sig om dygd och lycksalighet, och att grunden för ett dygdigt och lycksaligt lif vore att söka, icke i yttre bud och stadgar, eller andras väx-