Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs
– XI –

Jemte passivum-s brukas ofta en omskrifning: han bliver greben, blev greben, er bleven greben, var bleven greben.

De omskrifna tempus-formerna i activum bildas ungefär på samma sätt, som i svenskan; vid intransitiva verb brukas ofta hjelpverbet være: han har grebet, havde grebet; han er kommen (infin.: være kommen), han var kommen; han vil gribe, han vil komme (sv. han skall gripa, skall komma).


Såsom litterär-historisk hjelpreda till skolornas bruk är samlingen anordnad efter den ofta förbisedda grundsatsen, att all litteraturhistoria måste byggas på kännedom af litteraturen — genom läsning och öfversättning, utanläsning, uppläsning o. s. v. — och att den utan denna grundval blir icke blott ett torftigt, utan ett tomt och tomhet vållande läroämne. Till en början är vid hvarje särskilt stycke dess författare angifven i öfverskriften; att det icke derföre straxt läses med öfvervägande uppmärksamhet på form och författare, förebygges genom anordningen efter innehåll. I den 5te afdelningen: »Culturhistoriska stycken», om Snorre och sagorna, kämpavisorna, Tycho Brahe o. s. v., är Holbergs och Oehlenschlägers verksamhet särskilt afhandlad i stycken, hvilka icke kräfva noggrannare kännedom om dessa författare eller större intresse för dem, än man just vid dem framför alla torde kunna förutsätta hos den bildade ungdomen. I den 6te afdelningen: »Skaldestycken» gifves, så långt utrymmet tillåter, ett urval af profstycken från kämpavisorna och de förnämsta skalderna, allt ifrån Kingo till Oehlenschläger, hvilka visa gången i denna mest folkliga gren af litteraturen; till de utvalda styckena af hvarje skald knytes en så utförlig skildring af hans lefnad och skrifter, att den med någon tillhjelp af läraren kan bli tilltalande och upplysande och sålunda, jemte det som i läsestyckenas särskilta afdelningar lästs af Danmarks och Norges äldre eller nyare författare och i sammanhang dermed meddelats om dessa, kan afgifva fasta tillknytningspunkter för en öfversigt öfver litteratur-historien, begränsad af den allmänna bildningens fordringar. Det är hjelpmedel härtill, som erbjudas i de vidfogade «Litterärhistoriska upplysningarne», särskilt i 1 och 2. De alfabetiskt ordnade skildringarne (2) af samlingens femtio, till en del ännu lefvande författare, äro, som redan den alfabetiska uppställningen antyder, icke beräknade på att läsas, ännu mindre på att inläras fullständigt, utan äro närmast bestämda för lärarne, till munteligt meddelande, efter närmare val; endast mycket få bland dem äro någorlunda fullständigt belysta genom här upptagna läsestycken, t. ex. de om Snorre och Blicher, men andra kunna lätt göras fruktbärande genom uppläsning af annorstädesifrån hemtade profstycken. Deremot är