FÖRORD,
SAMT OM UTTAL OCH SPRÅKBYGGNAD.
De danska och norska läsestycken, som här meddelas, äro ämnade att tjena till ledning i det språk, som det af alla utom modersmålet för Svenskar är lättast att lära och mest onaturligt att icke känna. Det är ej fråga om att tala eller skrifva, utan om att förstå det; så länge vi icke äro ömsesidigt förtroliga med hvarandras språk, blir allt, som för öfrigt kan göras för andeligt samlif och samverkan, ungefär som trädgårdsodling på heden: i år trädgård, nästa år ljung igen! Att läsestyckena, hvad innehållet beträffar, handla om de länder och folk, hvilkas språk skall läras, att de här företrädesvis handla om folklif, naturförhållanden, historia och kultur, och att de, så vidt möjligt är, äro hemtade från hufvudförfattare i vetenskapen och skaldekonsten, skall, såsom jag hoppas, befinnas vara i enlighet med undervisningens behof, också för så vidt den betraktas som språkundervisning: blott genom att taga innehållet, så att säga, från språkets skilda naturriken, får man en någorlunda jemn bekantskap med dess ordförråd, och blott hos hufvudförfattare eller åtminstone författare i första hand finner man en sådan förtrolighet med ämnet, att den kan göra framställningen kärnfull, tydlig, väckande, varm, kort sagdt populär i den mening, att den tillika håller sinnet vaket hos läsaren. Det förefaller mig, som en läsebok — i hvilket språk som helst — borde som sådan vara en skildring af land och folk i deras hufvuddrag, genom utvalda stycken af den folkliga litteraturen efter dess hufvudriktningar, det ena i och med det andra. Jag har i första rummet tagit hänsigt till ämnet, dernäst till framställningen och i sista rummet till författarenamn, men sträfvat att förena dessa hänsigter; slutligen har jag genom val och anordning vinnlagt mig om, att styckena måtte, så vidt ske kan, bilda ett sammanhängande helt och passa både för lärjungarne vid den första läsningen och för läraren, som skall läsa dem åter, kanhända år efter år.
Att danska och norska stycken stå om hvarandra, ordnade efter sitt innehåll, är en följd af gemensamheten både i språk och tankeriktning;
