Holberg.
355
imde låtit Peder Paars sig föreläsas och deråt roat sig,, liksom andra dödliga, och klagomålen afvisades, eftersom skriften »bestaaer af lutter flngeret Skjemt, hvilken-, tillägges der likväl, »hellere kunde bleven ndeladt end skreven». Emellertid blef Peder Paars så ifrigt läst, att — hvilket på den tiden var oerhördt — på halftannat år tvenne upplagor och dessutom tre i eftertryck utkommo; man kunde den utantill och den spriddes äfven i Sverige och i Tysktand, hvarest man lärde sig danska för att kunna förstå den Ytterligare utgaf Holberg en liten samling af skämtdikter eller satirer; efter att härmed hafva »öfverstått sin poetiska raptus». vände han tillbaka till ett statistiskt verk öfver Danmark och Norge, hvartill han hade liggande förarbeten. Men han afbröts på nytt af en både inre och yttre kallelse, som han ej kunde motstå.
Ett franskt skådespelaresällskap, som någon tid gifvit föreställningar på slottet, hade väckt önskan att få en dansk teater i stånd. Den öppnades 1722 med en öfversättning af Moliéres »den Giriges Montaigu, en medlem af den franska truppen, var instruktör. För att, jemte de öfversatta, få verkliga danska komedier, hade man vändt sig till författaren aT Peder Paars och skämtdikterna, och, ehuru han kände det satiriska embetets »både vissa och ovissa lön», drog han sig likväl icke undan. Holberg begagnade samma form af borgerligt lustspel, som före honom användts af Plautus och Moliére, men hade mera än dessa sin lid och sitt land för ögonen, i det han lade an på att »afmale Nationens egne Lyder og Noder, som ikke vare slidlepaa i andre Comoedier»; hans menniskokännedom var så rik, hans qvickhet så outtömlig, att han på några få år och så att säga i en sträcka skref några och tjugo komedier med lefvande, typiska skildringar af de mest olika karakterer och lefnadsförhållanden, hvilka en narraktig plägsed eller ett visst stånds eller rent af personliga skotessynder gjorde till skottafia för satiren. Straxt 1722 uppfördes Den politiske Kandestober, under så stort tillopp, att många måste blifva stående i gången; samma år: Den Vmgelsindede, Jean de France eller Hans Frandsen, Jeppe paa bierget och Gert Westphaler, en llgur, hvilken han episkt behandlat i Peder Paars; 1723: Den ellevte Juni (första gången uppförd sjelfva »terminsdagen»} och Barselstuen, med ett porträttgalleri, som (skrifver han genast efter uppförandet) > allarmerede en hob af vore fruentimmer»; 1724 — i Holbergs 40de år — uppfördes ej mindre än åtta nya stycken, ytterst välkomna i den för teatreu magra tiden, deribland Julestuen, sons knappast kunde spelas till slut för åskådarnes och slutligen äfven skådespelarnes skratt, Ulysses von Ithacia, en odödlig parodi på en tysk trupps »Haupt- und Staatsactionen», Jacob von Tyboe eller »den stortalendeSoldat», Melampc, en Tragicomoedie, som framkallade skratt
23*
