Ewald.
375
gången blef han sjelf föremål för offentlig hyllning. Oaktadt gikt och tungsinthet snart återkommo, hade han samlat friska krafter, och redan under det första året skref han ett nytt sångstycke: »Fiskerne». Ämnet är en heroisk handling midt i fiskarelifvets idyll, en strandning några är förut på Selands nordkust. Spänningen vid de skeppsbrutnas ögonskenliga undergång, derest de icke straxt blifva räddade, och fiskrarnes, derest de våga att rädda, är på ett gripande sätt framställd, icke så mycket i den dramatiska handlingen med dess episoder, som i de flerstämmiga, konstigt hopflätade sånger, hvari Ewald besatt ett mästerskap, som ingen skald uppnått; dialogen, ehuru hållen i en hög stil, vittnar om hans samqväm med menige man. Flera af de inströdda sångerna, »Kong Christian- (s. o.) och andra, höra genom kraft, höghet och välklang till den lyriska folksångens stående förebilder. Någon tid var Ewald i allas mun. »Fiskerne» sattes i musik och uppfördes på kungens födelsedag 17S0. 1 en loge sutto de verklige hjeltarno, som blifvit hemtade in från fiskläget; på tillfrågan, om det liknade, svarade en af dem: »jo! så der ungefär gick det till, blott alt vi icke sjöngo». I en annan loge satt den sjuke skalden sjelf. Då han hörde en dame utropa: »ban är ju rigtigt en Lazarus", hviskade han: "derföre slicka hundarne mig».
I sitt sjukrum fick Ewald besök till och med af nyfikna, utom af några trogna vänner och beundrare; hans berättelser, hans själfulla samtal kommo både dem och honom att glömma hans lidande tillstånd. På planer till ny verksamhet var ingen brist. En sak, som allt sedan hans eremitlif på landet hade legat honom varmt om hjertat, var allmogens upplysning, och bland hans qvarlåtenskap finnes början till en utförlig afhandling härom, särskilt om menige mans vantro. Han sjelf ville medverka genom folksånger; en ändelig sång om sjelfmord har han utgifvit som gatvisa. Men sjukdom hindrade honom från att fortsätta. Utom utkast till större dikter förberedde han ett urval af sina samlade skrifter; endast första bandet är utgifvet af honom sjelf. Förtärd af plågor, lugn och Gndi liängifven dog han i Mars 1781, få månader sedan ban fyllt sitt 37de år. En skara så stor som den, hvilken följde den fattige skalden till jorden, hade man aldrig förr sett i ett sorgetåg.
Mästerskapet i så många af Ewalds högstämda lyriska dikter och sånger, hans trohet mot den allvarliga sånggudinna, hvilken det blef hans lifs uppgift att bereda inträde i litteraturen, försäkra honom om en hög plats inom den. Ingen har känt och uttalat detta varmare än Oehlenschläger.
