Wessel.
383
Johan kommer tillbaka med strumporna: Grete har aningar, men låter lugna sig. Slutet blir, at Jlads stämmer brudgummen som tjuf och styrker sitt påstående genom tvenne Latinska ål på strumporna, hvarpå samtliga personerna, den ene efter den andre, sticka ihjäl sig. — Hela handlingen igenom väger det emellan det låga och det heroiska, det platta och det högtrafvande, men alltid med de motiver och i den deklamations- och hjeltestil, man beundrade hos de franska mästarne; genom inströdda „åskådarerefjexioner" ar personerna sjelfva, öfver hvad som säges og göres, utpekas deras löjlighet och man sättes in i, huru en tragedi tillagades. Flere enskilta vändningar syfta tydligt nog på Ställen i Brutis „Zarine", men styckets gång har dermed ingen likhet; parodien träffar hela den då gällande konstformen för heroisk opera- och tragedi-diktning och har blifvit „en protest mot all affeklation och svulst i konsten". Stycket har kunnat läsas med nytta och nöje til) och med af dem, hvilka gingo miste om hvarje speciellare hänsyftning, och det läses och njutes ännu. Intet under, att det väckte utomordentligt uppseende, när det utkom. "Wessel utgaf det först på sina vänners trägna uppmaningar och utan namn, dock lade han icke vidare an på att dölja sitt författareskap. Det sattes i musik af en italiensk kapellmästare och uppfördes under stort tillopp; många kunde det utantill; man hörde citater deraf „i tid och otid, vid spelbordet som inför domstolen, i lärda stridigheter som i skämtsamma samtal", och icke få af replikerna hafva blifvit stående ordstäf Styckets verkan kunde då icke uteblifva. Emellertid vägrade både vänner och recensenter att tilltro- författaren „den oädla afsigten att vilja förlöjliga den del af våra skådespel, som vi kalla tragedier". Också spelades så väl „Zarine" som „Thronf0lgen" ännu länge med oförminskad! bifall, och Wessel, som tyckte om franska skotan och stod på dess grund, har säkert aldrig tänkt på att undergräfva densamma. Han skall senare sjelf hafva haft planen färdig till en tragedi, hvilken likväl icke blef utförd, ,,på grund af hofvets dåvarande smak". Men i fall han hade skrifvit den, talar all sannolikhet derför, att det blifvit en tragedi i den klassiska franska smaken, och alt han till slut skrattat ät den och låtit den ligga.
Samma år, som först „Zarine" och derefter ..Kjierlighed nden Stromper" utkom, stiftades (let „norska sällskapet". Under tidens gäsningar hade den litterära ungdomen börjat att gruppera sig: bland danskarne voro särdeles Ewalds beundrare (Abrahamson o. 11.) i verksamhet, med del Neergaardska kaffehuset i ISadstustra;de till hufvudqvarter; norrmannen Tullius beundrare träffades hos Mad. Juel i Svairtegade, der Bredal brukade komma, och då efter honom en ny landsman, Brun, kom i elden, slöto de sig sä mycket närmare tillsammans. Den vaknande
