vänner bemäktiga sig densamma för att förbättra hans gemenligen mycket försummade garderob. Liksom flera af tidens genier sökte han i glaset glömska af sina sorger; i en stad sådan som Köpenhamn kommo deraf snart historier i omlopp, måhända uppdiktade eller lokaliserade, som t. Ex. att Wessel en gång sent på qvällen påträffades stående på trottoiren med sin portnyckel i handen, förklarande, att gatan gick rundtomkring: han ville vänta, till dess hans eget hus kom. Åtskilliga qvickheter af Wessel, både inom och utom det norska sällskapet, hörde till tidens anekdotförråd. Personligen var det blott skaldens närmaste vänner, som togo sig af honom. Ändtligen erhöll han 1779 en liten befattning som öfversättare vid teatren, med 100 Rdlr. i fast lön om året, utom tillfälliga honorarier, dock, som det hette i resolutionen, „ej på andra vilkor, än till dess student Wessel blifver på annat sätt befordrad”. Emellertid gifte han sig året derefter, till sina vänners stora förvåning. Om hans husliga lif vet mon icke stort annat, än att han fick en son, Jonas, som var hans ögonsten, och att han, liksom förr. ofta sågs på offentliga ställen, på kaffe- och vinhus, och om aftonen i det norska sällskapet.
Efter en längre tids litterär dvala började han 1784 att utgifva ett veckoblad „Votre Serviteur, Otiosis”, innehållande en serie komiska berättelser på vers, med ämnet merendels hemtadt från en eller annan anekdotsamling, några flödande af wesselsk qvickhet — „Hundemordet”, „Jyden i Posthuset”, „Smeden og Bageren” o. fl. —, andra dragna ut på längden för att få det lilla bladet fullt, eller plötsligt afbrutna med ett skämt om fortsättning. I alla råder en egendomligt lekande konversationsstil - hvilken genom Baggesen har bragt in lif och munterhet också i lärodikten — med ständiga parenteser för sidosprång i tanken, former och vändningar från hvardagsspråket, putslustiga rim, raderna än längre, än helt korta, ända till en enda stafvelse — kort hela formen liksom skapad af det skämtsamma innehållet. Af parodiska beståndsdelar finnes der, utom en och annan hänsyftning på de „ha-stemte Toner” i Ewalds skola, blott det lustigt varierande bihanget af en „Moral”, en af tidens löjliga fordringar på en poetisk berättelse. Veckobladet helsades med stora förväntningar, men de svekos allt mer och mer; det har tydligt varit brödbekymmer, som dref Wessel, icke till att börja det, men till att hålla ut öfver ett år. Ett satiriskt lustspel „Anno 7603”, om qvinnans emancipation, tillfredsställde hvarken honom sjelf eller läsarne; „misstro till de gällande mönstren”, nu också misstro till sig sjelf var hans grundstämning. Han uttalar den i en inskrift, hvilken han, efter den klassiska under Londemanns porträtt (s. o.), anmodades att skrifva under ett por-
