426
6. Sknldestycken.
tid reste han från Halle och tillbragte några månader hos Goethe i Weimar, sedan i Dresden, der han dagligen besåg Rafaels och Correggios taflor i galleriet. För sällskaps skull, särdeles under dessa krigsår, for han med sin lärde vän Brcndsted till Paris; de råkade i Weimar ätt öfvervara stadens plundring efter slaget vid Jena; de anlände dock oskadda till Paris, i November 1806.
En af Oehlenschlägers älsklingstankar var att blifva skald också på tyska språket: att läsas af de 30 millionerna och gifva något vederlag för det myckna, han mottog af Tysklands författare. Alla hade uppmuntrat honom dertill, undantagandes den kunnigaste, flilologen F. A. Wolf, som var af den meningen, att man blott på ett språk kan blifva skald. Den första öfversättningen af Aladdin var alldeles obrukbar. I Paris skref han en ny, som utkom i Amsterdam, tillegnad Goethe. Derefter sökte han åter ämne för ett nytt skådespel öfver kämpalifvets undergång, helst luden danska historien, liksom förut ur den norska. Hans hjelte hlef Jomsborgs anläggare Paln atoke, mycket menniskovänlig tänkt till att vara hedning, men en ädel gestalt; genom påhittet med Ducs berserkagång blef ämnet tragiskt. Samtidigt trycktes hemma hans »Nordiske Digte»; Thors Heise, Baldur och Ilakon Jarl; han skref till dem ett företal, ett af hans vigtigaste estetiska uttalanden och värdigt de storartade dikterna; men utgifvandet afbröts tid efter annan, slutligen genom krigshändelserna 1807. Det var en sträng tid at vara från hemmet; Oehlenschläger och Baggesen — »Aladdin och Noureddin», men nu åter de ifrigaste vänner —, Brondsted och de andra landsmännen höllo tillsammans. som en familj under den plågsamma spänning, som slutade med skräckbudet, att Köpenhamn var bombarderadt och flottan tagen; någon tröst fingo de ändtligen i bref från sina närmaste. Skalderna förblefvo sig härvid lika; hos Baggesen fingo sådana stämningar genast sitt poetiska uttryck i visor och rimbref, men icke lätt hos Oehlenschläger. Efter att ha hemtat sig. vände han åter till sina större arbeten; han öfversatte på tyska »Jesus i Naturen» och tragedierna; derefter skref han en ny: »Axel og Valborg». Under det att i »Palnatoke» alls inga qvinnor uppträda, blef ämnet här den nordiska kärlekens trohet; ämne och ton liar han hemtat från kämpavisan, varmt och fritt tillegnad, liksom i en romanz från samma år, öfver en folksaga: »De tvende Kirketaarne» (s. S. 1). Näst »Ilakon Jarl» har ingen af Oehlenschlägers tragedier gjort större verkan på scenen, än »Axel og Valborg». Bedan förr än den uppfördes och blef tryckt, var den spridd i prydliga afskrifter och fann genklang i mångas hjertan.
I Juli 1808 reste Oehlenschläger från Paris; först till en bokhandlare med sina tyska arbeten och derefter til Schweiz. Han gjorde et besök
