Oehlenschliiger.
429
afton. Efter att i 50 ur hafva blickat öfver till Skåne från Fredriksbergs backe gjorde han sin första utflygt till vännerna i Sverge; hans dikter hade länge »klingat Sundet utöfver» och lästes både på danska och svenska. Det var det året promotion 1 Lunds domkyrka, och här väldet som hans vän och broder biskop Tegnér inledde de unga magistrarnes bekransning med att i sångens namn hylla Håkons och Helges skald »den Nordiske sångarekungen» och kröna hans sköna hufvud med lagerkransen. Det var vid midsommaren 1829; från den dagen var det allom kändt, att »söndringens tid är förbi», och väckelsen var gifven till naturforskare- och studentmötena och till alla sednare sträfvanden för Nordens sak, för icke blott försoning, utan samverkan och förening.
Det finnas, också i litteraturen, en viss trygghet hos gamla höfdingar; Oehlenschlägers ädla gestalt, hans vackra, friska, själfulla ansigte gjorde länge elt sådant styrkande intryck på det yngre slägtet. Han sågs merendels dagligen vandra ut till Fredriksberg, hvarest han egde barndomsminnen, sedan också kära grafvar alt besöka. Hans större Utflygter, till Norge, till Sverige, voro verkliga festtåg. Norgesresan har han besjungit i ett af sina svagaste arbeten; man kan dock säga om detta, som om alla Oehlenschlägers arbeten, framför de flesta andra skalders, att, när anden icke är öfver honom, blir det hvarken efterklang eller kramp, utan han sjunker, liksom folkvisan, tillbaka till prosa och vanligt meuskoförständ; också det tyder på helsa. Hans dagsarbete var att dikta; annat arbete kände han icke. Än skref han något nytt, än öfversatle han på tyska eller från tyskan, än ordnade, rättade, omskref han sina verk för nya upplagor; men smååndringar, för at undgå hiatus o. d., lyckades sällan för honom, och man är bäst tjent med den ursprungliga texten. Till hans senare dikter höra tragedien »Socrates», »Orvarodds Saga» och det tragiska dramat »Dina» (1842), hvilket, mästerligt speladt af fru Heiberg, gjorde uppseende som en öfvergång till en individualiserande karakterskildring i riktningen åt det »intressanta». Från sagan hemtade han ämne till sin sista tragedi »Startan og Gudrun», som lästes och sågs med glädje, till och med i det oroliga året 1848.
Ar 1849 kom den 5 Juni med Danmarks grundlag, den 6. Juli med slaget vid Fredericia; den 14. November fyllde Oehlenschläger sitt 70de år, ännu ungdomsfrisk både till kropp och själ. 1 en festsal, på Vesterbro, icke långt från det ställe, der han var född, satt han omgifven af en talrik krets af medborgare, konstnärer och vetenskapsmän, hvilka i sång och tal tackade honom i den återväckta nationalandens, i Nordens, i skaldekonstens namn. En sång af Heiberg uttalade, att han, genom att tolka sitt lands natur och folkminnen, hade fört de yngre skalderna till källan:
