historieskrifningen för någon tid till latinet, de strängare vetenskapernas språk. Biand dessa hade särskilt naturvetenskapen ett af sina verldsberömda namn i den skånske adelsmannen Tycho Brahe (f. 1546 † 1601), hvilken, med den »nya stjerna», han upptäckt, lyste vida utöfver fäderneslandets synkrets.
Vi hafva här redan inträdt i det »lärda tidehvarfvet», hvilket från midten af det 16de århundradet sträcker sig till slutet af det 17de och ännu längre, med en inskränkning i litteraturens landområde, i det Skåne, Halland och Blekinge från 1658 hemföllo till Sverige. Förrän detta tidehvarf lopp till ända, fick den gemensamma litteraturen sin förste store skald i biskop Thomas Kingo, hvars mäktiga psalmer ännu utgöra grundstämman i den danska och norska kyrkosången; med Kingos »Sjungechor», 1674, börjades den nyare skaldekonsten, liksom när man begynner sin dag med en morgonpsalm. Visserligen funnos både före och efter honom skalder, hvar och en för sin tid och sin krets, hvilka bröto väg för en framtida konst: biskop Anders Arrebo, hvars verldsliga och andliga sånger, deribland »Davids psaltare» (1623), hade bibehållit mera af folkvisans enfald, så väl som af hennes yttre form (hans naturbeskrifvande poem »Hexaëmeron», på rimmade hexametrar och alexandriner, fritt öfversatt af Spegel i »Gudz werk och hvila», var deremot en efterbildning af franskt mönster); vidare Mag. Anders Bording, som på grund af sin »behagliga rimkonst» fick uppdrag att utgifva en versificerad statstidning, och den norska allmogens älsklingsskald Peder Dass, prest i Nordlanden, som skref en bibelkrönika och en katekes på vers, samt en beskrifning af naturen och folklifvet i Nordlandens stift (»Pederbogen»), likaledes på vers. Men det var blott Kingos orgel, blott psalmpoesien — buren af Davids och Luthers psalmer och stämd till en gemensam församlingssång — som i denna boklärda, tungrodda tid förmådde att finna sin stil och pröfva sina vingar, utan att förfalla hvarken till formlöshet och svulst eller till efterhärmning. För öfrigt var poesien mest prosa på vers. Inom vetenskapen tänkte man icke på att gifva form åt stoffet (till denna punkt har den icke ännu rikligt hunnit, utom i de såkallade populära skrifterna), utan blott på att insamla, sortera och i bästa fall förklara det. Naturvetenskapen var den, som tog friast lyftning: Niels Stensen (Steno) gjorde upptäckter i anatomi, kemi och isynnerhet i geologi (1669); han nämnes såsom »geologiens skapare»; sin mesta tid lefde han i Florens, blef efter allvarlig forskning katolik och kom blott för en kort tid hem, kallad af Griffenfeld; Ole Rømer, professor, sedermera borgmästare i Köpenhamn, upptäckte (i Frankrike) ljusets hastighet; Thomas Bartholin, Rudbecks medtäflare om en anatomisk upptäckt, hade ett europeiskt namn inom läkarekonsten. Vid universitetet
