från början, som en ny gren af den europeiska. Då det framförallt gällde att uppfostra menniskor, att »moralisera», moraliserade han i satirer, i lustiga komedier öfver nationens lyten, i historiska skildringar af fäderneslandet eller det nyare Europa. Språket tog han från samtidens bildade umgänge, med den klara franska stilen till mönster och med lån isynnerhet ifrån franskan, när uttryck tröto: han ville, i enlighet med det gamla ordspråket, lefva som de hädangångne förfäderna, men tala som de lefvande, och ej som »kung Dans mormor». Med sina mångsidiga, mogna kunskaper, sitt sunda omdöme, sin förmåga att skämta och sin böjelse att meddela blef Holberg en författare för folket, hvilkens like knappt något land egt. Ännu efter nära halftannat århundrade hörer han till de mest lästa författare, och hans komedier — stående mästerverk inom dramatiken — äro grundpelarne för den skådeplats, som genom dem stiftades.
Holbergs »Peder Paars» och komedierna, hans poetiska, historiska och moraliska skrifter utgöra en sjelfständig afdelning af litteraturen. Han öppnade den nya litteraturen; men efter honom kom ingen holbergsk författareskola, och så till vida fick han lika litet någon efterföljare, som han haft någon föregångare. Utvecklingen gick sin gång nu, som förut, blott sedan Holbergs tid långt mindre utsatt för att qväfvas af pedanteri och förkonstling. Af hans samtida hade Højer bearbetat lagfarenheten och den lärde Gram historien, särdeles fäderneslandets; han var en polyhistor, dock strängt kritisk tillika, men icke någon produktiv författare. Till honom anslöt sig den unge Langebek, som sedermera blef utgifvare bland annat af »Scriptores rerum Danicarum» En af Holbergs unga vänner var den tidigt bortryckte filosofen Eilschow, nitisk också för modersmålets rensning genom nyuppfunna danska ord i stället för de franska och andra främmande ord, med hvilka man förut hulpit sig. Af poeter från Holbergs tid hade Falster varit hans medtäflare i skämtdikten; Wadskjær, mest tillfällighetspoet, utbredde sig i en stofferad rococostil, med ordlekar och spränglärda häntydningar. Men vid samma tid ljöd psalmtonen ren och innerlig i biskop Brorsons andliga sånger (»Troens rare Klenodie», 1739), och der hördes en sångare af dem, som pläga komma, när det är vår i luften: Ambrosius Stub; hans visor och verser gingo från mun till mun, men de blefvo först långt efter hans död utgifna; han dog som gammal student, i fattigdom (1758).
Efter Holbergs död, 1754, gaf detta adertonde århundrade beständigt nya skäl till sitt namn, »upplysningens århundrade», — en upplysning, om än med lånadt ljus. Det fanns i Köpenhamn kolonier af inflyttade tyskar och fransmän, som utbredde bildning: Mallet, författare till »Histoire de Dannemarc», Klopstock, Messiadens skald, kunglig
