förhållandet med de komiska smådikter, hvilka Wessel tid etter annan skakade ur ärmen. Han hörde till vännerna i »det norske Selskab», en klubb af unga, begåfvade norrmän, der man under litterära och patriotiska samtal slog sig lös med infall och impromptun öfver stadens och litteraturens nyheter eller öfver hvarandra inbördes; månget skämt for såsom en frisk vindpust ut emellan de klopstockska dimmorna. Utanför sällskapet stod Edvard Storm, en varm beundrare af Ewald och författare bl. a. till några visor på norskt bygdemål, hvilka ännu sjungas som folkvisor. Och från Norge sjelf ljödo hembygdens toner djerft och trohjertadt i Claus Frimanns sånger för allmogen. Men detta gällde för en lägre diktart.
Brytningen mellan Wessels norska vänner och Ewalds danska — en lycka för skaldekonsten att hafva dem bredvid hvarandra —, mellan patrioter och tyskar, särdeles sedan Struensees fall, mellan bondefrihetens målsmän och hennes motståndare, mellan ortodoxer och rationalister, — dessa tidens brytningar satte mångahanda tankar i omlopp och gåfvo litteraturen en bladrik gren af tillfällighetsskrifter. P. A. Heibergs sarkastiska visor och flygblad, ända till hans landsförvisning (Dec. 1799), uttryckte och eggade det vaknande behofvet af statsborgerlig frihet. Mindre trifdes de lärda yrkena, undantagandes lyckligtvis just i de fack, der man af främmande litteraturer lemnas i sticket. Rättsvetenskapen fick sin historiska grundläggning genom en dansk laghistoria (af Kofod-Ancher); fäderneslandets historia bearbetades kritiskt, utom af Langebek, också af norrmannen Schöning genom en ny upplaga samt öfversättning af Snorre och ett lärdt verk öfver Norges äldre historia, af Suhm genom ett liknande verk öfver Danmarks (i 11 qvartband); en af de snillrikaste danska historieskrifvare, som äfven egde öga för en gemensam nordisk politik, Frederik Sneedorf, omkom genom vådlig händelse i en tidig ålder. För öfrigt var framåtskridandet störst i den populärt-vetenskapliga litteraturen. Särskilt hennes estetiska gren hade en produktiv författare i Rahbek, känd lika mycket såsom smakdomare och (jemte sin lärdare vän Nyerup) litterär utgifvare, som författare af känslosamma berättelser och högst jovialiska dryckesvisor samt som dubroder med ungdomen; hans snillrika hustru, Kamma R., gjorde deras hem »Bakkehuset» till mötesplats för alla sånggudinnornas dyrkare. Huru rikt smaken och språkmedlen voro utvecklade före det adertonde århundradets slut, kan bäst mätas efter Baggesens ungdomsarbeten. Redan som en »Snees Aars gammel Knøs» (1785) hyllades han af Wessel, som i sin allrasista dikt »stryker flagg för honom». Det behag, hvarmed han tumlar sig mellan allvar och skämt, än i berättande, än i känslo- och tankedikter, än i en prosa, hvilken, som hans resbeskrifning »Labyrinthen» (1792), synes ännu
