den norske Almue» (1859). Från statsrevisor blef Daa »Overlærer», slutligen 1863 lektor i historia vid universitetet.
Johannes Ewald s. o. S. 361–75.
Johan Georg Forchhammer (S. 133–38) föddes i Husum 1794. Efter några läroår på apoteket i sin födelseort blef han, vid 21 års ålder, student i Kiel, hvarest han studerade kemi; 1818 kom han till Köpenhamn. Der blef han amanuens hos Ørsted och genast deltagare i en geognostisk undersökning af Bornholm. Efter en längre vetenskaplig resa till England, Skotland och Färöarne blef han (1823) lektor i kemi och i mineralogi, samt sedermera också föreståndare för det mineralogiska museet, hvilket har honom att tacka för sin uppkomst. I den Polytekniska anstaltens laboratorium har han företagit en massa vigtiga analyser i geologiskt syfte, deribland undersökningar af saltvatten från de olika hafven. Genom resor och forskningar sökte han upplysningar särdeles angående Skandinaviens geognostiska natur. Då han med vidtomfattande kunskaper, grundade på egna iakttagelser, och ett ljust omdöme förenade en djerf fantasi till att combinera, har han ej blott fört vetenskapen framåt, utan ock gifvit den lif och åskådlighet för inbillningskraften. Till hans skrifter hör det första universitetsprogram, som skrifvits på modersmålet: »Danmarks geognostiske Forhold» (1835) och en mängd föredrag och afhandlingar i åtskilliga tidskrifter, särskilt i »Videnskabernes Selskabs» handlingar; vid Ørsteds död tog Forchhammer arf efter honom som sällskapets sekreterare och samtidigt som direktör för den Polytekniska anstalten, hvarest han länge verkat med sina gåfvor som lärare. Som verksam deltagare i antiqvariskt-geologiska undersökningar, i naturforskaremöten, särskilt de skandinaviska, i landtbruksmöten, der han anbefallde ett så oväntadt gödningsämne som gråsten (smulad till landsvägstoft), i communala öfverläggningar om Köpenhamns förseende med vatten förmedelst jordborrningar, har han gjort sin vetenskap fruktbärande och ansedd också bland de praktiska yrkenas män. I litterär-historien intager han sitt blifvande rum såsom »Skaparen af Danmarks geognosi.» † 1865.
Claus Frimann (S. 159–60) föddes på Selø i nordliga Bergen 1746; han blef prest i Davigen, i sin födelsebygd; här lefde, predikade och sjöng han, ungdomsfrisk ända till sin ålderdom; † 1829. Ifrån sin afsides belägna bygd mellan fjäll och fjärd har han utsändt poemer i tidens smak, också psalmer, fosterländska minnessånger och visor om bondens och sjömannens lif (t. ex. i »Almuens Sanger» 1790), slutligen i sitt 80de år en »Poetisk Eftersamling». Sin stämpel inom litteraturen fick han, för samtiden, af »de skjønne Videnskabers Selskab», hvilket prisbelönte en täflingsdikt af honom, ett »försök i den målande poesien» (1775),
