»Pottemager Walter» under titel »Marionettheater», genom fantasiens och känslans romantik så väl som genom formens klarhet ett betydelsefullt ungdomsarbete. Hans närmast derpå följande dikt »Julespøg og Nytaarsløier» (skrifven 1815), »en fortsättning af Oehlenschlägers Sanct-Hans-Aften-Spil», hade en stark tillsats af satir mot publiken och dess dåvarande gunstling Ingemann, så mycket mera lössluppen, som der i hans kritiska indignation ej var en droppe af afund. Grundtvig utgaf ett genmäle, hvarefter Heiberg ställde sig upp som till en tuppfäktning; det var den första och sista gången, som desse andliga antipoder egnade hvarandra någon uppmärksamhet. Under den stigande estetiska rörelsen hade H. blifvit bekant med Baggesen, sin »lärare och vän», som ofta kom hem till honom och modren och kunde sitta natt och dag i samtal med dem. Till att taga del i »Tyltestriden» kände den unge estetikern ingen lust, ehuru uppfordrad till och med af Oehlenschläger. Han skref en doktorsdisputation om det spanska dramat (1817); tillika gjorde han poetiska studier efter Calderon, deribland (till en påtänkt trilogi, 1817) »Psyches indvielse», med en skildring af den halfvuxna qvinnan vid öfvergången från barn till jungfru, en skildring som hörer till perlorna bland Heibergs dikter. Ännu visste han ej, om han skulle bli universitetslärare, hvilkat han önskade, eller skald eller läkare eller diplomat. För att samla sig sökte han att komma utomlands och uppehöll sig 1819–22 hos sin far i Paris. Här delade han sig ännu mellan naturhistoria, teater och sällskapslifvet; af dikter skref han dramat »Nina», abstract i det komiska, men fullt af känsla i själsmålningen af kärlekens trohet; liksom Holberg drog han sig fram som musiklärare, professeur de guitarre. Ändtligen blef han 1822 utnämnd till lektor i danska språket och litteraturen vid universitetet i Kiel, och med sin mor, som nu var enka, lefde han der ett par stilla år, liksom i främmande land, utgaf en »Formenlehre», i filosofisk drägt, höll föreläsningar öfver nordisk mytologi efter Eddan och Oehlenschlägers mytiska dikter. I Maj 1824 hade han lånat Hegels Encyklopedi; så ansträngande än läsningen var och så dunkel meningen, skymtade han här och der en ledstjerna och tankar, som funno genklang i hans egna åsigter; då han just ämnade sig till Berlin, studerade han boken i diligencen. Efter några månaders läsning af Hegels skrifter och samtal med honom sjelf och de yngre Hegelianerna, kände han sig ännu temligen främmande i det nya stoff, han till egnat sig. Men på hemresan, i Hamburg, då han en dag satt grubblande, med Hegel på sitt bord och Hegel i sina tankar, och lyssnade till psalmerna från ett klockspel i kyrktornet midtemot, blef han med ens »gripen af en momentan inre syn, liksom en blixt, hvilken upplyste hela rymden framför honom och väckte den dittills undangömda centraltanken». Från det
Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/467
Den här sidan har korrekturlästs
455
2. Läsestyckenas författare, alfabetiskt ordnade.
