stemningarne, som gåfvo sig luft i samklangen af toner och ord. Sångerna öfvergingo raskt till gatvisor, många af replikerna hördes som ordspråk; till och med på provins-teatrarne åstadkoms nästan samma verkan. Att vaudevillen, oaktadt en sammansatt konstart, icke är någon bastard, har den nogsamt visat genom nya afkomlingar (hos Hertz, Hostrup o. fl.) — De mångahanda begynnelser, som äro innehållet af den första hälften af Heibergs lif, fingo sin fortsättning i den andra hälften. Som estetisk ledare och smakdomare utgaf han 1827 ff. sitt snillrika veckoblad »Flyvende Post», innehållande dramaturgiska kritiker, betraktelser öfver tonen i det offentliga lifvet o. d., humoristiska bidrag och de första berättelserna af »Forf. til en Hverdagshistorie». I kritikerna vinnlade han sig om att »säga sin mening bestämdt och fyndigt samt blanda i föredraget något salt och peppar»; under skämt och tankelek förklarade han skönhetens lagar, konstens fordringar på de olika diktarterna och dess uppenbarelser i de verk, hvilka det omedelbara poetiska sinnet erkänner såsom skaldeverk. Af hans kritik öfver »Væringerne» och »Svar til Oehlenschläger» (1828) blef ett helt estetiskt system jemte en analys af Oehlenschlägers verk och af hans svagheter så väl som af hans odödliga geni och mästerskap. Det är öfverhufvud i strids- och tillfällighets-skrifter, som Heiberg har nedlagt sin estetik och lärt den åt andra; den skärpte tillika med smaken också mottagligheten för det sköna och tryggade dess sunda växt »på en tid, då dunkelhet i den poetiska formen och förfuskning i tanken, på grund af dennes brist på herrevälde dels öfver fantasien, dels öfver språket, hade bemäktigat sig skalderna». Strängt systematiskt utarbetade han som docent vid »den militaire Høiskole» en »Udsigt över den danske skjønne Litteratur» (1831, hvari han bland annat bragte till klarhet det »norske Selskabs» betydelse – liksom han ock i sjelfva verket har tagit dess uppgifter i arf) och en spekulativ Logik; en snillrik skrift »Om Philosophiens Betydning» skulle inbjuda till offentliga föreläsningar, men här felades åhörare. Samtidigt var han verksam som teaterförfattare. Genom sitt nationella skådespel »Elverhøi» (1828) – sinnrikt i anläggningen, med en egendomlig romantisk bakgrund af allmogens sägner och vidskepelse och med musik från kämpavisorna, hvilkas melodier, mästerligt behandlade af Kuhlau, först genom »Elverhøi» på nytt blefvo folksång –, genom vaudeviller från hvardagslifvet (»De Uadskillelige» o. s. v.), som var och blef hans fruktbaraste fält, genom öfversättningar af franska stycken, särskilt Scribe’s, sände han från scenen en förfriskande luft öfver unga och gamla och framkallade en mera individuel stil i den sceniska konsten, med framställare som Rosenkilde och Phister, M:ll Jørgensen och Johanne Louise Pátges. För sistnämda utmärkta konstnärinna, som vid 13 års
Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/469
Den här sidan har korrekturlästs
457
2. Läsestyckenas författare, alfabetiskt ordnade.
