hvarken genom sin mångsidighet eller genom sin goetheska fruktbarhet på nya konstformer – af hans dikter utgöra blott vaudevillerna en grupp – eller genom sina naturgåfvor af behag, qvickhet och skarpsinne, utan genom den genombildade ande, som framlyser ur hans skrifter. Hans litterära personlighet är klar i poesi, själfull i tänkande, på en gång europeisk och äkta dansk, och språket har aldrig böjt sig villigare efter tankens skiftningar och språkbrukets lagar, än när Heiberg förde pennan.
Henrik Hertz (S. 138–9) är född i Köpenhamn af judiska föräldrar, 1798. Hans ungdomsår inföllo under brytningen mellan den baggesenska och den Oehlenschlägerska åsigten om konsten. Då striden för andra gången uppblossade, i polemiken mellan Heiberg och Hauch, utkom, 1830, »Gjenganger-Breve fra Paradiis», i tankegång, språk och versbyggnad lifslefvande baggesenska, under det Baggesen var död och halft glömd; som anonyma gjorde de så mycket större uppseende och helsades med anmälanden både af Ørsted, Mynster och Heiberg. Först två år derefter namngaf sig Hertz som Baggesens gengångare, tillika som författare till flera anonyma teaterstycken, hvilka hade gjort lycka, först en komedi i Holbergs stil, sednare ett fint konversationsstycke i rimmade verser »Amors Genistreger». Hans nästföljande arbeten, bland dem lustspelet »Sparekassen», som än mera röjde hans dramatiska kallelse, hade likaledes hvardagslifvet till föremål. Men 1837 beträdde han en ny bana med sin romantiska tragedi »Svend Dyrings Huus», hvari ämnet och icke mindre språket ända till rythm och rimbyggnad är från kämpavisorna. I det han hemtade ämne till patologiska skildringar helst från aflägsna tider eller orter och noga afpassade figurer och framställning efter stoffet, har han likasom trädgårdsmästaren, som utvecklar nya varieteter i blommornas rike, frambragt en blomsterverld af dramatiska dikter, så omvexlande som »Tyrfing» från Nordens mytiska tid, »Kong Renés Datter» från troubadurtiden, »De Deporterede» från en koloni i Australien, andra från hoflifvet i Frankrike, från Italien, från Orienten, utom köpenhamnska karaktersbilder. Också hans lyriska dikter äro alltid i stil. Egendomligt för Hertz är detta mångsidiga, fint utbildade sinne för val af form, så väl som för penselföring, dertill en sund, komisk ådra och mästerskap i behandlingen af språket, i att hålla tonen eller att hjelpa det högre poetiska fram genom att slå öfver i en hvardaglig vändning och liksom tala i förtroende.
Ludvig Holberg s. o. S. 325–61.
Jens Christian Hostrup (S. 97) är född i Köpenhamn 1818. Han aflöste Ploug som Regents-poet, under namnet »Jens Kristrup»; vid studenttågen och sedan under de upprörda krigsåren skref han sånger, lustiga
