466
Litteriirhistoriska upplysuingar.
hänförelsens ögonblik och niest blott med fantasien, som han tillegnade sig dem, — till dess plötsligen en brytning försiggick i hans inre lif. En afton under sommaren 1803, då han satt ensam med sitt tvifvels och sin äregirighets anfäktelser, »for liksom ett ljus från höjden genom hans själ», och som han kände sig styrkt till att »alldeles, utan förbehåll» hängifva sig åt Guds styrelse och lyda hans vilja, så vaknade ock behofvet af evangelium och dermed tron på dess historiska sanning. lrrån den tiden blef predikan för honom en hjcrtcsak, och den vetenskapliga teologien fick betydelse för honom. Han läste Spinoza, Pascal och de tyske dogmatici, han studerade Pauli bref efter tidsföljden och utdrog deras lärobegrepp, han gjorde förarbeten till de tre första seklens kyrkohistoria; skaldekonstens mästare och till och med dagens litterära produkter funnos äfven på hans bord. Sina förtrogna hade han långt borta, men han talade med dem i bref, med sin bror och sin hulda väninna fru Rahbek. Det första, han utgaf på trycket, näst efter ett poem till den unge Oehlenschläger (1805), var en stridskrift mot en plan till förändringar i gudstjensten, derefter en samling predikningar(lsta bandet 1810), ett föredrag »Om den Kun st at pra; dike» och några isagogiska småskrifter: »Om Forfatteren af Brevet til de Hebraeer» o. fl. Han hade redan ett ansedt namn. då han 1811 blef pastor i hufvudstaden. Här var han alldeles på sin plats, framför allt som ändelig talare, med sitt klara och innerliga och tillika estetiskt sköna föredrag, hvilket i många års lid, under otrons och rationalismens anfäktningar, har samlat en talrik krets af bildade menniskor till kristlig uppbyggelse och blifvit en förebild för ett helt slägte af prester. Samtidigt höll han föreläsningar öfver psykologi, en väsentlig beståndsdel af hans predikan, var medlem af åtskilliga kyrkliga kommissioner och ständig medlem af universitets-direktionen ; liksom han i den lärda skolan häfdade klassikernas studium emot realismen, så var han under de växande kyrkliga och politiska gäsningarne orubbligt konservativ, ordnande eller afstyrande. Från trycket utgaf han vetenskapliga afhandlingar, t. ex. »Om Begrebet Dogmatik», nya, rika predikosamlingar och som utdrag af sina predikningar andaktsboken: »Betragtnin ger over do christelige Troeslajrdomme», i 2 band 1833, flera gånger upplagd och öfversatt på svenska, isländska och tyska. Från 1834 till 1854, då han, ännu lika arbetskraftig, i sitt 79de Sr bortkallades genom döden, var han Selands biskop och beklädde sålunda också till det yttre den öfverordnade plats i kyrkan, som han sjelfva verket långt förut hade intagit. Med sin nya verksamhet vid visitalioner och representationer, hvartill han egde gåfvor som få, förenade han den äldre, både som embetsmän, predikant och författare, under fortsatt uti veckling; ty, som han sjelf säger, »alla hans år voro läroår». Som den efler-
