470
L itterarhisto riska upplysningar.
tjenat ärligare och hänsynslösare än han, ined både mun och penna. Alt särskilt den nordiska enhetskänslan för Ploug straxt blef en politisk tanke, var en följd icke blott af hans ståndpunkt som journalist, under kampen för Slesvig och den växande faran för Danmarks sjelfständighet, utan ock af hans otåliga skaldesjäl, som alltid »hvor der er sat en Knop, strax skuer det fulde Blomster». Hans äldsta skandinaviska sång är af Februari 1842: »La;nge var Nordens herlige Stumme»; pingsten 1843, i sitt 30de år, anförde han det första studenttåget till Upsala; han blef ställd under tilltal för sitt tal i Kalmar, men derpå var han beredd. De nordiska studentmötena, som under sång och blomsterregn hafva utsått enhetstanken i alla tre rikena, har Nordens sak att taeka för sina säkraste steg framåt; Plougs personliga gåfvor, som anförare, som talare och som skald, funno liksom sin brännpunkt vid dessa minnets och löftets folkfester. — Af Plougs skaldestycken utkommo först »Poul Hytters Viser og Vers», 1847, utgifna af hans bror, alldenstund han sjelf var under censur; ett stort framsteg spåras i två följande samlingar; det hela utgör ett band »Samlede Digte«, 1862. Blott, ett enda af dem är till hälften dramatiskt anlagdt, som sångspel eller oratorium: »Slaget ved Fredericia»; några aristofaniskt groteska studentkomedier (1839-1852), med drag och personer från det offentliga lifvet, helsades på sin tid med jubel, men äro icke utgifna, lin liten serie af lyriskt episka skaldestycken öppnas med »Dronning Mathilde» (1841). Egendomligast för Ploug är den politiska lyriken, med det källsprång af tillfällighetssånger, hvari den framvällde. Estetiken tyckes befinna sig i en viss förlägenhet med afseende på denna art af poesi. Men liksom det finnes en vetandets poesi, hvilken i det sannas tjenst frambringar tanke- och lärodikter och »mimiskt» skildrande dikter, finnes det ock en viljans poesi, som står i det godas tjenst och är beslägtad med vältaligheten; dertill hör botpsalmen och i timlighetens trångare verld bland annat den politiska visan. 1 denna har Ploug sin styrka. Hans tankegång har mognat genom politiska skrifter och tal, hans skaldespråk har blifvit satt i gång genom studentvisans frispråkighet och, som han tacksamt erinrar sig, förädlats genom Christ. Winthers mönsterform; det är ett af tidens allvar varmt rördt inre, hvarur sångerna utströmma, och han liar för sång ett bröst, en andedrägt, som — utom Kingo och Grundtvig i psalmerna — få af våra lyriska skalder. Dertill är han ej blott sångare, utan, så att säga, försångare; hans frihets- och fosterlandssånger hafva tjent som taktsånger (»Opsangc») under dagens arbete; de hafva beundrats til! och med af motståndare, hos hvilka sångens ljudbotten var så mycket svagare. Till ämne och stämning beslägtade med visorna äro de till en del större minnessångerna öfver tidshändelser eller öfver förflutna tiders och samtidens ädla män.
