2. Laseetyckenns forfattare, aifabetiskt ordnade.
479
raturcns Sjelfständighet på en af de få punkter, der den är hvarje annan öfverlägsen.
Johan Sebastian Welhaven (S. 9-13, 64-71) är född don 29. December 1807 i Bergen, hvarest hans far var prest; ban blef student 1825. Redan i skolåren hade hans tidigt vaknande sinne för konst och litteratur fått både näring och insigtsfull vägledning. Han hade barndomsminnen om (lera qvarlefvande af det »norska sällskapets» medlemmar: Nordahl Brun, Rein, Claus Frimann; hans lärare, den liffulle Sågen, lefde i minnen från Rahbeks »Bakkehuus», och således föll ett skimmer från dessa den gemensamma litteraturens härder öfver hans första ungdom. Nu var litteraturen för långe sedan delad i dansk och norsk. I Danmark var det konstens och smakens tid, hvilken uttalade sig både poetiskt och kritiskt, bland annat i Heibergs »Flyyende Post» (1827-30). 1 Norge tecknade det sig annorlunda. Här hördes, utom dagens tummel, ännu mest efterklang af äldre toner eller högröstade nationalsånger, och, då der ändtligen förnams bruset af en ny harpa, var det Wergelands ungdomsdikter (1827-30): de platta farcerna, de svindlande höga oderna och det monströsa »Menncskehedens Epos». Hans dikter helsades som förstlingen af en norsk litteratur, — från den andra sidan som feberfantasier, dimbilder, ett »Chaos, hvori Drager svomme-. Detta var Welhavens ord i ett litet anonymt poem, hvilket, skarpt och välformadt, fann genklang i en vidsträckt krets. Han och Wergeland voro studenter från samma år, kamrater, men födda motståndare. Det varade icke länge, innan Wergeland gjorde striden personlig, genom några silulinska »versstumpar» som »rundsång» för student samfundet. Welhaven svarade med en sats hvassa epigrammer, hvilka han sjelf uppläste i samfundet; de blefvo, utan hans vetskap, offentliggjorda och mustigt besvarade. lians genmäle var skriften »Henrik Wergelands Digtekunst og Polemik, ved Aktstykker o.plvste» 1832, hvilken framkallade en anonym motskrift från Wergelands fader. Emellertid hade slitningarne i »Studentersamfundet» fört derhän, att •Intelligentsen• för någon tid afsöndrade sig till ett »Studentcrforbund» med en egen veckoskrift »Vidar» (utg. af Welhaven, Sehweigaard, P. A. Munch o. fi.). Till grund för de litterära lågo djupare sociala motsatser, och gäsningen tilltog! alltjemt vidsträcktare kretsar. Ändtligen fick den luft i de djerfva, utmanande orden af Welhaven i »Norges Dtemring, et polemisk Digt», 1834. Från sitt fosterlands mäktiga natur i vinterns och den milda sommarns årstid vänder han blicken till sitt folk, som ännu ligger till hälften i vinterdvala eller lefver för dagens oro och nödtorft; stiftsstäderna få hvar sin orlofsseddel: öfverallt lamhet i handling och tal, blott småaktighetsanda eller elt »ollet Svasrmeri», et skrik om frihet och norskhet, och af skriket låter man
