2. Lilsestyckenas forfattare, aifabetiskt ordnade.
481
1839, ilen sista 1859. Vi finna här stridens man i fredligt samlif med naturen och sitt eget hjerta; en manlig personlighet möter oss till och med i hans tungsinta sånger. I afseende på ämnets begränsning har han sjelf uttalat sig: »Förrön jag hlef fullt medvetande af min poetisk, »kallelse, kunde jag skrifva vers med en i sanning strömmande produk »tion. Men en djupare inre erfarenhet och det mognade sjelfmedvelandp' »gaf mig, jemte ett Innehåll, blicken för mina anlags gränser och för »deras rätta utvecklingsformer. De poeliska uppgifter, som omedelbart »tilltalade mig, voro just de samma, som jag genom eftertanken kunde • genomtränga och bringa till verklig afslutning; all annan poesi har jag »lemnat oförsökt». Kände Isan stundom sången »innesluten i tankens linda» och måste trösta, sig med »Iljertets Monologer» (s. styckena: Sangens Va:)d, En Monolog, En Sängers Don), så funnos dock, utom den reflekterande lärodikten, ämnen nog för hans anlag; i att klart utveckla sitt ämne genom språklig och rytmisk framställning har han sitt mästerskap. Mänga af Welhavens tankedikter äro natursymboliska, andra utgå från mytpoesien (Protesilaos o. fi.), då der ett naturintryck, här en sägen göres lefvande för inbillningskraften, för att, typiskt uttydd, tagas till spegel för en andlig erfarenhet; till och med den rikt och kärleksfullt återgifna hågkomsten från hans eget lif »Et Barndomsminde» har åtminstone till slut en symbolisk häntydning. Ett nytt och dertill nationelt stoft' erbjöd den begynnande samlingen af norska folksägner (Asbjörnsen och Moe). Detta Stoll' har Welhaven afvunnit några af sina yppersta skaldestycken: berättande roman a er, stämda efter sägnens grundton, än en mystisk hemskhet, som i »Iluldre»-sägnen om den fredlöse »Eivind Bolt«, än en trohjertad humor, som i »Raad for llraad»; i »Asgaards-lleien» (s. o. S. 9), hvilket stycke grundar sig på en rättegång om slagsmål vid ett bondbröllop, har han tagit sägnen om den vilda jagten till infattning och med slående verkan sammansmält dessa beståndsdelar. En annan åder af hans skaldegåfva lärde man att känna i bans samtals improvisationer, der infall och stämningar gåfvo sig luft i otamd naturlighet; hvad som på detta sätt strömmade från honom, har väl för öfrigt mera inskränkt än befruktat hans litterära verksamhet. På prosa har Welhaven utgifvit norska skildringar, deribland de karaktersfulla »Uillcder fra Ilergens-Kysten» (utgifna 1842); vidare afhandlingar till den gemensamma litteraturens historia, förnämligast om dess norrmän: om Peder Dass, om Holberg, om Claus Frimann jemte urval af hans dikter, och fyra afhandlingar, samlade under titel: »Ewald og de Norske Digtere», 1863. Genom dessa litterärhisloriska uppsatser, utförda med grundligt studium och en egendomlig, kritisk, bildstormande sanningskärlek, liar nytt ljus blifvit kastadt särdeles öfver det »norska sällskapet» M. Hammerich: Danska och norska läscstyckcn. 31
