2. Lilscstyckcnas forfattare, aifabetiskt ordnade.
483
nejd, hör vattnen brusa, skymtar de taggiga fjällens konturer och stjernor på himmelen, men man längtar erter dag. Läsare — klandrare frånräknade — Ack dikten nästan inga; men den unge skalden kände, att. den var och förblef hans hufvudarbete, och sträfvade blott att som menniskovän, verldsborgare och först och sist som son af det fria Norge göra sitt lif till »en så trogen och så prosaisk kommentar af dikten som möjligt». Under dessa är vistades han alltjemt i sill fädernehem, och vi höra derom berättas af hans syster. Hans rum var uppfyldt med naturalicr, lefvande blommor, ormar, fritt fladdrande foglar; en barkstol att sitta på, en tjädcrpenna till alt skrifva med; på sin vägg hade han målat en dansande neger i kroppsstorlek, efter en saga bland de svarta, att do, genom att dansande störta sig i lågorna, kunna komma hem lilt sitt fädernesland — bönderna korsade sig, när de kommo in alt tala med »han Henrik» —; midt på väggen ett kolossalt exemplar af Norges grundlag, vaktad af tvenne jättegestalter i bonddrägt med yxor i händerna. »Jag »ser och hör honom ännu, när han kom i tre språng nedför trappan, »lör sakta hvisslande och i danstakt genom salen, med den evigt blomstrande nejlikan vid bröstet. Han hade alltid några gamla Originaler ute i »bygden, som han besökte, och dc besynnerligaste voro för honom dc »käraste.» Såsom ifrare för tarflighet gick han klädd i vadmal och härdade sin kropp. Han var allmogens vän; till dess upplysning utgaf han (från 1830) en tidskrift med underrättelser än om läkedoms- och färgvexter och dylikt, än om borgerliga pligter; särdeles outtröttlig var han för upprättandet af sockenbibliotcker. Hans ömhet för menige man gjorde honom lill en naturlig fiende af advokater: genom ordet »blodsugare» skaffade han sig ock en process på halsen, hvilken varade i tolf år, men var. långtifrån hans enda. Det var på den tiden en jemt sligande gasning i hufvudstaden i anledning af Carl Johans attentat mot 17de-Majfesten och mot Norges sjelfständighet (torgdrabbningen 1829, storthingets upplösning 1836). Här var Wergeland i rörelse, både personligen — han ådrog sig en process för upptåg mot militären — och genom 17dc-Majsånger, festtal och häftiga tidningsartiklar. Samtidigt kom han i en fejd, som gällde skalden. Den hade länge glimmat under askan; efter en utflygt till England och Frankrike (1831) pustade han upp ctd.cn genom en hop rimatumpar mot lefvande 'mönstra temporis», särskilt Welhaven. Striden delade för en lång tid den studerande ungdomen och hela den litterära verlden i två läger. Men så personligt den än fördes, hade den dock sin djupare grund. Wergeland som författare, hans »rask nedrablede» dikter, hvari han med sin »tartariskt vilda inbillningskraft» sprängde öfver både förnuftets och smakens hinder, hans »epos-storm» och »ode-brand» och framför allt det oformliga »Menneskchedens Epos,
