uppmärksamheten på glosor och böjningsformer, i hvilka en läsare måste vara säker, om han icke skall tvingas att alltjemt gissa sig fram efter meningen.
Grunddrag af språkläran.
1. Stora begynnelse-bokstäfver användas icke blott efter större skiljetecken, utan äfven öfverallt i substantiv och ord, som brukas såsom substantiv: Due (dufva), Ring; de Store, paa det Bedste.
2. Vokaler. Tecknet æ användes for svenskans ä, tecknet ø för svenskans ö, i stället för svenskans å skrifves aa; t. ex . bære, føre, Maaned.
Vokalens längd och korthet. För att beteckna lång vokal begagnas, enligt det vanligaste skrifsättet, i enstafviga ordformer vokalfördubblingarna ee, ii, uu: Steen (sten), Piil, Huus; dock iakttages detta icke framför b, d, g, v: sleb, ud, vig, blev, — och aldrig i flerstafviga former: Stene (ɔ: stenar), Pile, Huse (ɔ: hus, plur.).
Vissa ordformer med lång vokal skrifvas med ett e, som ej uttalas; detta såkallade stumma e skrifves t. ex. i de infinitiver, hvilka ändas på en betonad vokal: boe (bo), døe (dö), slaae (slå).
Konsonantfördubbling användes, der vokalen är kort, i flerstafviga ordformer: Venner, Hatte, stikke; deremot fördubblas icke konsonanten såsom det sker i svenskan, i slutet af orden: Hat (hatt), stik! (stick!)
3. Konsonanter. d efter en vokal uttalas af danskar (icke af norrmän) med ett ljud, som närmar sig till ett hväsljud: hvid, lede. Likaledes uttalas g efter vokaler med en egendomlig aspiration: Sag, vaage; ordet jeg (jag) uttalas som jäj eller jaj.
Efter l och n uttalas d icke: finde (utt. finne), sende (utt. sänne), Mand (man), holde (hålle); i allmänhet uttalas det icke heller efter r: Ord (or), haard (hår). [1]
Det egna uttal, som g, k och sk framför mjuka vokaler och likaså skj få i svenskan, ega dessa bokstäfver till en del i norskan, men icke i
- ↑ Till 1-3. Rättstafningen är i en beständig gäsning; den är ock mer eller mindre olika hos olika författare, såväl danska som norska. Rask föreslog och brukade ett rättstafnings-system, som undanrödjer de flesta oregelbundenheterna och på samme gång de flesta afvikelserna från det svenska stafningssättet; å användes som i svenskan: Måned; ö och ø utmärka olika ljud, af hvilka det första är mest öppet: Dör (dörr), dør (dör); vokalfördubblingen och det stumma e bortlägges: Sten, Hus, bo, dø; j brukas efter vocalen som i svenskan: nej, böje; kv användes i stället for qv: Kvist f. Qvist. I sednare tid hafva enskilta författare bortlagt de stora begynnelsebokstäfverna i substantiven.
