6. Adjektiven. Ett adjektiv böjes starkt, när det står obestämdt; neutrum antager dä tillägget -t, och pluralis tillägger -e. Svagt böjes adjektivet, när det föregås af bestämda artikeln, och i detta fall ändas det i begge genera och numeri på -e. Ex.:
stark (obestämd) böjning svag (bestämd) böjning (commune:) blind, (neutr.:) blindt (den, det) blinde Pluralis: blinde (de) blinde.
När ett substantiv med föregående adjektiv står bestämdt, utsättes artikeln blott en gång, nemligen före adjektivet: den gode Konge, det gode Barn, de gode Konger, de gode Børn.
7. Räkneorden. Från 50 till 90 räknar man i danskan och till en del i norskan (mest sunnanfjälls) icke efter tior, utan i tjugotal: halvtred-sinds-tyve (halftredje gång (sinom) tjugo) = 50, tre-sinds-tyve (tre gånger tjugo) = 60, halv-fjerd-sinds-tyve = 70, fiir-sinds-tyve = 80, halv-fem-sinds-tyve = 90, eller förkortadt: halvtres, tres o. s. v.; tyve är i dessa bildningar = tjugo, och så brukas det ock utom sammansättning, men i fyrretyve 40 utmärker -tyve tio, hvilket eljest heter ti.
Cardinaltalen äro: een (eet), to, tre, fire, fem, sex, syv, otte, ni, ti, elleve, tolv, tretten, fjorten, femten, sexten (utt. sajsten), sytten, atten, nitten, tyve (20), een og tyve, to og tyve o. s. v.; tredive (30); fyrretyve (40); halvtredsindstyve (50); tresindstyve; halvfjerdsindstyve; fiirsindstyve; halvfemsindstyve; hundrede, hundrede og een (eet) o. s. v.; to hundrede o. s. v.; tusinde o. s. v.
Ordningstal: første, anden (andet), tredie, fjerde, femte, sjette, syvende, ottende, niende, tiende, ellevte, tolvte, trettende o. s. v.; tyvende, een og tyvende o.s. v.; tredivte; fyrretyvende; halvtredsindstyvende o. s. v.; hundrede, hundrede og første o. s. v.; to hundrede o. s. v.
8. Med afseende på pronomina anmärkes en egenhet, hvari danskt skrift- och talspråk skiljer sig så väl från norskan som från svenskan, nemligen att man, i stället för 3dje personens possessiva reflexivpronomen, när det syftar tillbaka på ett ord i pluralis, brukar deres, t. ex.; de elske deres Fader (norskan liksom svenskan: de elske sin Fader); deremot säges i singularis äfven på danska: han elsker sin Fader.
Mot de svenska (svaga) substantiven på -are, pl. -are svara i danskan (starka) substantiv på -er, pl. -ere: Læser (läsare), pl. Læsere, bestämd pl. Læserne. Af anomalier i danskan märkas: i den svaga deklinationen Øie, pl. Øine (sv. öga, ögon); i den starka Barn, pl. Børn (sv. barn, barn); Mand, pl. Mænd (sv. man, män).
