― 97 ―
Jag förmodar att jag, då jag såg Dora i trädgården, men låtsade som om jag icke såg henne, och då jag red förbi huset, medan jag låtsade som om jag ivrigt spejade efter det, begick två små narraktigheter, vilka andra unga herrar i mitt tillstånd kanske även skulle ha begått, eftersom de föllo sig så naturliga för mig. Men, store Gud, då jag verkligen hittade rätt på byggningen och steg av vid trädgårdsgrinden och släpade de där obarmhärtiga stövlarna över gräsplanen till Dora, som satt på en trädgårdsstol under en syrenbuske, vilken förtjusande syn var hon icke då, på denna vackra morgon, kringfladdrad av fjärilar och med en vit halmhatt och en himmelsblå klänning!
Bredvid henne satt en ung dam — jämförelsevis något till åren — så där bortåt tjugu år, skulle jag tro. Hennes namn var miss Mills, och Dora kallade henne Julia. Hon var Doras förtrogna vän. Lyckliga miss Mills!
Jip var där även, och Jip började skälla på mig. Då jag överlämnade min bukett, skar han tänderna av svartsjuka. Ja, han kunde också ha skäl därtill. Om han hade haft den ringaste föreställning om huru jag tillbad hans härskarinna, hade han verkligen haft goda skäl därtill!
»Ack, tack, mr Copperfield! Så söta blommor!. sade Dora.
Jag hade haft för avsikt att säga — och hade under den sista halvmilen studerat på hur jag bäst skulle lägga mina ord — att jag hade tyckt blommorna vara vackra innan jag såg dem så nära bredvid henne, men jag var icke i stånd att göra det. Hon var alltför förtrollande för att jag skulle kunnat gå i land därmed. Att se henne lägga blommorna mot sin lilla med kärleksgrop försedda haka var detsamma som att mista all själsnärvaro och all talförmåga och försjunka i stum hänryckning. Det förvånar mig att jag icke sade: »Döda mig, miss Mills, om ni har ett hjärta. Låt mig få dö här!»
Därefter höll Dora mina blommor fram åt Jip för att han skulle lukta på dem, men Jip morrade och ville icke lukta på dem. Nu skrattade Dora och höll dem ännu
7. — David Copperfield. II
