― 99 ―
Jag kommer aldrig mera att få göra en sådan färd och jag har aldrig sedan gjort någon sådan. Det fanns i vagnen endast dessa tre, min korg, deras korg samt gitarrlådan, och vagnen var naturligtvis öppen, oeh jag red bakefter, och Dora satt baklänges och hade ansiktet vänt mot mig. Hon höll buketten tätt invid sig på vagnsdynan och tillät icke Jip att sitta på denna sida om henne, så att han icke skulle göra illa åt blommorna. Hon tog dem ofta i handen och uppfriskade sig med deras doft. Våra ögon möttes ofta, och jag är ännu högligen förvånad över att jag icke for över huvudet på min eldiga gråskymmel in i vagnen.
Det var dammigt, tror jag. Det var mycket dammigt, tror jag. Det föresvävar mig dunkelt, att mr Spenlow gjorde mig uppmärksam på att jag icke borde rida i det där dammet, men jag kände icke av något sådant. Jag förnam ett moln av kärlek och skönhet omkring Dora, men ingenting annat. Hon reste sig stundom upp och frågade mig vad jag tyckte om utsikten, och jag svarade, att den var förtjusande, och det var den även, men det var alltsammans Dora för mig. Solen sken Dora och fåglarna sjöngo Dora, sunnanvinden blåste Dora, och de vilda blommorna i häckarna voro allesammans Doror, ända till den minsta knopp. Det är min tröst, att miss Mills förstod mig. Endast miss Mills kunde fullt fatta mina känslor.
Jag vet icke huru länge färden räckte, och ännu i detta ögonblick vet jag icke vart det var vi begåvo oss. Det var kanske i närheten av Guildford. Kanske var det även någon trollkarl ur Tusen och en Natt, som öppnade platsen för dagen och tillslöt den för evigt sedan vi lämnat den. Det var en grön fläck på en kulle, beklädd med en mjuk gräsmatta. Där voro skuggrika träd och buskar och, så långt ögat kunde nå, ett rikt landskap.
Det var en retsam omständighet att finna folk där, som väntade på oss, och min svartsjuka, till och med på damerna, kände inga gränser. Men alla av mitt eget kön — i synnerhet en usling, som var tre eller fyra år äldre
