icke vart på min eldiga springare, kommo Dora och miss Mills emot mig.
»Mr Copperfield», sade miss Mills, »ni är dyster!»
Jag bad om ursäkt; det var jag alldeles icke.
»Och du, Dora», sade miss Mills, »är också nedslagen.»
Å bevars, nej, inte det minsta!
»Mr Copperfield och Dora», sade miss Mills med en nästan vördnadsbjudande min, »nog med detta. Låt inte ett obetydligt missförstånd härja vårens blommor, vilka, sedan de en gång uppspirat och förvissnat, aldrig mera kunna växa upp igen. Jag talar», fortfor miss Mills, »av erfarenhet utav det förflutna — det avlägsna, oåterkalleliga förflutna. De forsande springbrunnar, som gnistra i solen, böra inte tillstoppas av en blott och bar nyck; oasen i Saharas öken bör inte lättsinnigt plundras på sin grönska.»
Jag visste knappast vad jag gjorde, till den grad sjöd blodet i hela min lekamen, men jag fattade Doras lilla hand och kysste den — och hon lät mig göra det! Jag kysste miss Mills’ hand, och det förekom mig som vi alla tre voro på god väg upp till sjunde himmelen.
Vi kommo icke heller ned därifrån, utan stannade där uppe hela aftonen. Till en början vandrade vi fram och tillbaka bland träden, jag med Doras skygga arm vilande i min, och himlen skall veta, att, ehuru alltsammans var idel dårskap, det dock skulle ha varit ett lyckligt öde att mitt i dessa dåraktiga känslor drabbas av odödligheten och för evigt ha fått vandra omkring bland dessa träd.
Men alltför snart hörde vi de andra skratta och prata och ropa: »Var är Dora?» varför vi vände om, och nu bad man Dora sjunga. Rödskägg skulle ha velat hämta gitarrlådan från vagnen, men Dora sade honom, att ingen annan än jag visste var den låg. Sålunda var Rödskägg i ett ögonblick störtad, och jag hämtade den och jag öppnade den och jag tog fram gitarren och jag satt vid hennes sida och jag höll hennes näsduk och hennes handskar och jag sög in varje ton i hennes ljuva
